Vi lever
Vi lever och mår bra! Att blogga på sommaren har inte haft så hög prio;)
Kanske blir mer till hösten.
Noa växer så det knakar, Max och Tim har nu varit lediga sen 20/6, den 19/8 är det dagisstart! Vi njuter av det underbara sommarvädret och har spenderat fina dagar i Märsta, flottsbrobadet, Grönan, skansen, parken zoo i Eskilstuna etc, sånt man gör på sommaren helt enkelt, och vilket väder den här sommaren har bjudit på!
Idag väntar ännu en stranddag.
Bilder från sommarn:
Pappa du finns i mitt hjärta!
Idag är det 3 år sen jag och mina syskon förlorade våran pappa. 3 år har gått fort och också långsamt. 3 år har varit extremt händelserika. 3 år av mestadels bra dagar men även dagar av sorg, ilska, maktlöshet och förtvivlan. Jag vaknar inte längre med en klump i magen varje morgon, nästan aldrig, jag tänker ofta på pappa och minns honom med glädje. Jag kan prata om honom och få upp fina minnen, inte längre bara minnet av hans sista dagar i sjukhussängen, de dagarna gör fortfarande ont att tänka på, det kommer nog alltid att vara så. Även om jag vill minnas pappa med glädje så slås jag ibland av en sorg som hugger rätt in i hjärtat och slår som en slägga i magen, den orsakar rädsla, panik över att aldrig mer få höra hans röst, en saknad som inte riktigt går att sätta ord på och får mig illa till mods.
En stor sorg kommer alltid att vara att pappa inte hann träffa Tim och Noa. Pappa hade älskat Tims busiga sätt och Noas knubbiga kinder.
För tre år sen, när vi lämnade Södersjukhuset, lämnades en liten bit av mig själv kvar där, och byttes ut till en annan del, en slags "uppgradering", om än ofrivillig. Många som förlorat någon så nära som en förälder vet kanske vad jag pratar om. Till en början är det en dyster och sorgsen del, en aning bitter ibland till och med. Men nu är den inte lika bitter längre. Den delen av mig försöker att fokusera på "det stora", försöker att prioritera de jag älskar mest framför ytligt skräp, försöker ta vara på livet lite extra, för det kan sluta hur som helst, och framförallt NÄR som helst.
Ta hand om era nära och kära. Ta hand om de du bryr dig om. Visa att du finns där för dina kära när de har det svårt. Var inte rädd att prata med någon som förlorat en närstående.
Pappa vi saknar dig. Jag hoppas du har det bra, att benen är friska, att axeln är som ny, att synen är som en örns, fiskevattnet proppat av fisk så du kan lägga dina nät, att utsikten är lika fin som från din balkong, att princesstårtorna flödar och att du får en Expressen levererad varje morgon vid din säng!
Puss o kram finaste pappa, vart du än är, för "ingen kan väl dö som levat har, i minnet finns du ju kvar.."
Springskor
I förrgår besökte vi XL sport på heron city. Bra butik med bra utbud på allt, utom sportbhar. Den enda jag kan ha och som funkar mot tuttskumpet är Stay in place. Köpte en shaker, rosa såklart, med 2 små fack, en burk med proteinsmoothie och ett par Asics dojjer. Dom har bra öppningserbjudanden, skorna haffade jag för 700:- ist för 1800:- riktigt kap. Idag sprang jag in dom på löpbandet på gymmet! 23 min joggning och 7 min PW. Svetten rann!
"hur många har DU legat med?!"
Det är en het fråga som kommer upp titt som tätt. I forum, när man ska ut och festa och förkrökar, när man bekantar sig med nytt folk, i skvallerblaskor och enkätundersökningar. Ja men lite då och då. Som om det säger något om ens person..? Jag tror ju att antalet ligg inte säger så mycket om en människa. Ptja, en som är 20 år och legat med över 100 pers får man väl anta är en person som tycker om sex med olika personer? Mer än så kan man ju inte säga? Jag vette fan. Själv chockar jag alltid folk med mitt "låga" antal ligg. Jag ser kanske inte ut som en såndär "mono-människa".. (hur nu en sån ser ut?) Men det är jag, väldigt mycket. Hittar man sitt livs kärlek, bästa vän och själsfrände vid 15 års ålder, då kastar man inte bort honom för någonting ytligt och antagligen ganska uselt, ett billigt 5 i 3 ragg eller dylikt. Har dock märkt en skillnad i folks bemötande till "min siffra" genom åren. När jag var yngre så ville "kompisar" och andra "få upp ögonen" på en och envisas med att man faktiskt "borde ligga runt lite", "bli lite erfaren", "testa något nytt", "hur kan jag veta att han är rätt om jag bara haft honom?". Ja allt möjligt dumt fick jag höra, och ja, ibland blev man kanske lite osäker, började tänka när man låg ensam i sin lilla vita 90-säng i flickrummet.. Hade dom rätt? Borde jag ligga med en massa killar som jag egentligen inte vill ligga med? Bara för att? Sen analyserade man vidare, och jag kom alltid fram till samma svar: Nej. Jag vill inte. Varför ska jag då? Jag följde mitt hjärta, min vilja och magkänsla. Det gör jag fortfarande. Idag kan folk tycka att det är lite coolt, vissa tycker säkert att det är skitmuppigt och tror att man är nån rigid jäkla nunna (som jag inte är kan jag försäkra;), vissa blir nog förvånade och lite chockade, andra kanske blir lite sotis, vissa bryr sig nog inte alls. Och varför skulle folk? Bry sig alltså? För det spelar ju ingen som helst roll. Jag är ju samma jäkla Johanna ändå, med eller utan en ryggsäck proppad med en massa one nights stands och kortlivade romanser.
2 år av saknad
Det är sjukt vad tiden flyger iväg. Den 11 juni är det 2 år sedan pappa fick stroken, den 14 juni är det 2 år sedan han somnade in. Vissa minnen är suddiga, andra klara som om det nyss hänt. Jag kommer alltid att sakna att ha en pappa, min pappa. Han försvann för tidigt. Max pratade om honom igår; morfar är i himlen, och han är min pappa och hans morfar!
Vissa dagar är det jobbigt att tänka på det, vissa dagar tvingar jag mig själv, vissa dagar vill jag sitta och tänka på pappa. Hur han var, vad han brukade säga, tänka på hur han såg ut när han gick, se framför mig när han sitter vid sitt köksbord, äter macka och dricker te som han kokat i sin tekastrull med påsar i, stänga ögonen och minnas hans röst, minnas hur han luktade, hans skratt.. Det finns ingenting som jag inte vill komma ihåg, till och med när han var arg på mig och när vi bråkade, jag vill aldrig glömma något.
Har så många fina minnen som jag vill "spara", ett av de finaste är när han ligger i sin säng med Max då tre månader bredvid sig, och tittar, leker med hans fötter och bara ler..
Puss och kram pappa. Vi saknar dig, du kommer alltid fattas våran i familj. I helgen ska vi åka till din grav.
Sorgsläggan
Ibland är den där som en käftsmäll. Intet ont anande är man. Tankarna på helt annat håll. Sen kommer något och förstör ens trygga och lugna tillvaro. Det kan vara en bild, en låt, en lukt, ett välbekant ljud, en text.. Det kan vara vad som helst, och det kan vända upp och ner på hela ens mående för en stund.
När det händer, då kommer jag på mig själv att jag inte har min pappa kvar, att han är död, att jag aldrig mer får se honom eller ens höra hans röst. Allt som hände de där 3 dygnen spelas upp, fragment.. ansikten, ord som sas, rädsla, oro och total maktlöshet.
Jag saknar min pappa!
I natt vore det härligt om du vill besöka mig i en av mina drömmar, det är för länge sen sist jag drömde om dig.. Puss och kram
Pappa!!!!!!!
Idag saknas du mig lite extra mer än vanligt. Du saknas alltid, men vissa dagar känns det mer i hjärtat än andra. Har haft flera sånna dagar på senaste tiden. Dagar då jag tänkt extra på dig. Tyvärr så ser tankarna nästan alltid likadana ut.
Jag kommer oftast att tänka på något kul minne. Något som du någon gång sagt till mig eller skojat om, ord och fraser som du brukade muttra, ditt skratt när du såg något roligt på TV:n. Då känns allt som vanligt och det känns som om du bara finns ett telefonsamtal bort. Men direkt efter så kommer jag ju att tänka på graven, din grav, och då går tankarna direkt till sjukhuset och bilden av när du ligger i den vita sjukhusrocken och sträcker ut din stora hand mot Max och säger "hej Maxen" etsar sig fast, sen kommer ett bildspel som spelas upp i 180 km i timmen, läkarna, den snabba andningen, sjukhuslukten, när jag slumrar till mot ditt bröst, allas gråt och förvivlan, ditt sista andetag, våran sista kram, kramen som jag gav till dig när jag sa hej då och att jag hoppas vi någongång får träffas igen.
Idag var jag och Tessi vid din grav. Vi tände ljus och åkte därifrån. Jag mår inte så bra när jag varit vid din grav. För du saknas mig och jag blir lessen och vill bara gråta och ha dig tillbaka. Pappa. Fan också! Du skulle se Max nu. Har är stor och pratar fortfarande en hel del om dig. Han ville ge dig en smurf på din grav idag, att jag skulle ta med mig den. Men jag sa att vi kan sätta blommor på din grav nästa gång vi kommer dit tillsammans istället. Och Tim, han är lik mig. Han har dina och mina ögonbryn, fast ljusa. Och vårat temperament. Ett riktigt "yrväder" som du skulle sagt.
Tänk om jag fick prata med dig en sista gång! Puss o Kram
Jag kommer oftast att tänka på något kul minne. Något som du någon gång sagt till mig eller skojat om, ord och fraser som du brukade muttra, ditt skratt när du såg något roligt på TV:n. Då känns allt som vanligt och det känns som om du bara finns ett telefonsamtal bort. Men direkt efter så kommer jag ju att tänka på graven, din grav, och då går tankarna direkt till sjukhuset och bilden av när du ligger i den vita sjukhusrocken och sträcker ut din stora hand mot Max och säger "hej Maxen" etsar sig fast, sen kommer ett bildspel som spelas upp i 180 km i timmen, läkarna, den snabba andningen, sjukhuslukten, när jag slumrar till mot ditt bröst, allas gråt och förvivlan, ditt sista andetag, våran sista kram, kramen som jag gav till dig när jag sa hej då och att jag hoppas vi någongång får träffas igen.
Idag var jag och Tessi vid din grav. Vi tände ljus och åkte därifrån. Jag mår inte så bra när jag varit vid din grav. För du saknas mig och jag blir lessen och vill bara gråta och ha dig tillbaka. Pappa. Fan också! Du skulle se Max nu. Har är stor och pratar fortfarande en hel del om dig. Han ville ge dig en smurf på din grav idag, att jag skulle ta med mig den. Men jag sa att vi kan sätta blommor på din grav nästa gång vi kommer dit tillsammans istället. Och Tim, han är lik mig. Han har dina och mina ögonbryn, fast ljusa. Och vårat temperament. Ett riktigt "yrväder" som du skulle sagt.
Tänk om jag fick prata med dig en sista gång! Puss o Kram
Slag i magen
Skrev ju för bara en stund sen. Om min matkoma. Och nu skriver jag igen. Såg nyss en bild på pappa. Idag, ca 1,5 år efter pappas borgång så kan jag se bilder utan att bli väldigt illa berörd. Ibland kan jag le när jag tänker på olika saker som pappa sagt förr och oftast när jag pratar om honom så blir jag inte ledsen och förstörd. Jag kan skratta åt många minnen jag har av pappa, skratta, le och minnas.
Men nu när jag såg den där bilden gick luften ur mig helt och magen knöt sig till en dubblelknut. Det blir så ibland. Den känslan som jag hade i början när pappa dött. Den där hemska olustkänslan av att allt var så jävla fel. Nervositeten som pirrade i kroppen och tårarna som aldrig var längre bort än några få ord eller en lång tystnad som tillät mig att tänka på det hemska som jag och mina syskon fått uppleva. Allt det där kommer ibland tillbaka. Det händer inte lika ofta som det gjorde i början. Absolut inte varje dag. Men när det händer så är känslan precis som den var just precis sommaren då pappa dog. Det känns som att färdas tillbaka i tiden och att det precis hänt. Alla minnen är fortfarande så färska.. När det händer så kan jag känna sjukhuslukten, lukten av pappa när jag ligger med huvudet mot hans arm, ljuden från pappas ansträngda andning, våran gråt ekandes mellan sjukhusväggarna, när läkarna kommer in och berättar att det inte ser bra ut och att våran pappa kommer dö inatt, jag kan känna hur hans hjärta slutar slå när jag han min hand på hans bröst. Allt blir stilla och pappa försvinner. Hans stora varma hand blir kall. Och en del av mig kommer aldrig bli densamma.
Ibland kommer allt tillbaka. Det kan vara av en liten händelse, när jag känner mig ensam eller som ikväll, en bild på pappa dyker upp och blåser upp min saknad till explosionsstorlek.. Då blir det för tydligt, att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa honom igen. Hur mycket jag än vill och önskar så är det omöjligt, och ingen kan få det att hända.
Och hans nummer i min telefon går fortfarande inte att ta bort.. ibland saknar jag dig så det gör ont. Puss o Kram
Men nu när jag såg den där bilden gick luften ur mig helt och magen knöt sig till en dubblelknut. Det blir så ibland. Den känslan som jag hade i början när pappa dött. Den där hemska olustkänslan av att allt var så jävla fel. Nervositeten som pirrade i kroppen och tårarna som aldrig var längre bort än några få ord eller en lång tystnad som tillät mig att tänka på det hemska som jag och mina syskon fått uppleva. Allt det där kommer ibland tillbaka. Det händer inte lika ofta som det gjorde i början. Absolut inte varje dag. Men när det händer så är känslan precis som den var just precis sommaren då pappa dog. Det känns som att färdas tillbaka i tiden och att det precis hänt. Alla minnen är fortfarande så färska.. När det händer så kan jag känna sjukhuslukten, lukten av pappa när jag ligger med huvudet mot hans arm, ljuden från pappas ansträngda andning, våran gråt ekandes mellan sjukhusväggarna, när läkarna kommer in och berättar att det inte ser bra ut och att våran pappa kommer dö inatt, jag kan känna hur hans hjärta slutar slå när jag han min hand på hans bröst. Allt blir stilla och pappa försvinner. Hans stora varma hand blir kall. Och en del av mig kommer aldrig bli densamma.
Ibland kommer allt tillbaka. Det kan vara av en liten händelse, när jag känner mig ensam eller som ikväll, en bild på pappa dyker upp och blåser upp min saknad till explosionsstorlek.. Då blir det för tydligt, att jag faktiskt aldrig kommer att få träffa honom igen. Hur mycket jag än vill och önskar så är det omöjligt, och ingen kan få det att hända.
Och hans nummer i min telefon går fortfarande inte att ta bort.. ibland saknar jag dig så det gör ont. Puss o Kram
Bitterfittan..
..känns som om den är på antågande.. mycket tankar och känslor kring en del saker just nu. Borde egentligen berätta oftare vad jag känner och tänker för mina nära, men jag orkar inte.. och gör jag det så blir jag ledsen. Jag hatar att gråta. Känner mig svag då, det tycker jag inte om.
Kanske det är för att november månad närmar sig. Pappas födelsedag, fars dag och allahelgona på en och samma vecka.. Jag vet inte. Kanske är det lite störd sömn som gör sig påmind, kanske pms. Vem vet? Blev nostalgisk när jag tittade på Aladdin med Max.. kom att tänka på att sist när jag såg den filmen, då var jag tonåring, satt hemma hos min kompis i hennes vardagsrum och vi hade inget att göra.. jag hade precis träffat Erik och visste redan då att jag ville att han alltid skulle vara min.
Mest av allt så tänker jag på att jag hade pappa kvar då. Han fanns, levande och jag kunde träffa honom precis när jag ville. Vilken lyx. Som man inte ens tänkte på. Krama om honom när jag ville. Han skrattade åt mig när jag hade köpt nya kläder. Han tyckte att vissa av dom såg fåniga ut tror jag. Han hade smeknamn på många av mina kompisar, roliga smeknamn.
Jag är inte van att "få" som jag vill, jag är van att kämpa och till sist brukar det bli som jag vill. Frustrationen som jag känner över att vilja något så mycket, att vilja ha en sista kram av min pappa, att höra hans röst i telefonen.. att vilja det så mycket, och veta om att HUR mycket jag än vill och kämpar, så kommer jag ändå bara att hamna vid hans gravsten, och han kommer aldrig svara tillbaka när jag pratar.. Aldrig gorma "HALLLÅÅÅÅ!!!" när jag ropar på honom.. aldrig. Han kommer aldrig att ringa mig och fråga hur "Maxen" mår.. han kommer aldrig att få se Tim. Han hade älskat Tim.. Han hade säkert inte ens kallat honom Tim, utan kommit på nåt smeknamn.
Jag ska åka till finland, med syrrorna.. hälsa på pappas bror och syster. Åka till öarna där jag varit så många gånger när jag varit liten, ute i Åbo skärgård, pappas barndomshem. Tanken är att det ska bokas typ idag eller nåt. Jag vet inte alls hur jag kommer reagera när jag träffar pappas bror. De är så lika, utseendet, kroppspråket, rösten. Sist jag såg honom var på pappas begravning och det var som att se pappa komma gåendes mot mig. Herregud vad jag önskade av hela mitt hjärta att det var pappa. Fina, fina pappa.
Jag behöver verkligen höra din röst idag.. tänk om telefonen ringde och det stod "Pappa Mob"...
Puss och kram pappa..
Kanske det är för att november månad närmar sig. Pappas födelsedag, fars dag och allahelgona på en och samma vecka.. Jag vet inte. Kanske är det lite störd sömn som gör sig påmind, kanske pms. Vem vet? Blev nostalgisk när jag tittade på Aladdin med Max.. kom att tänka på att sist när jag såg den filmen, då var jag tonåring, satt hemma hos min kompis i hennes vardagsrum och vi hade inget att göra.. jag hade precis träffat Erik och visste redan då att jag ville att han alltid skulle vara min.
Mest av allt så tänker jag på att jag hade pappa kvar då. Han fanns, levande och jag kunde träffa honom precis när jag ville. Vilken lyx. Som man inte ens tänkte på. Krama om honom när jag ville. Han skrattade åt mig när jag hade köpt nya kläder. Han tyckte att vissa av dom såg fåniga ut tror jag. Han hade smeknamn på många av mina kompisar, roliga smeknamn.
Jag är inte van att "få" som jag vill, jag är van att kämpa och till sist brukar det bli som jag vill. Frustrationen som jag känner över att vilja något så mycket, att vilja ha en sista kram av min pappa, att höra hans röst i telefonen.. att vilja det så mycket, och veta om att HUR mycket jag än vill och kämpar, så kommer jag ändå bara att hamna vid hans gravsten, och han kommer aldrig svara tillbaka när jag pratar.. Aldrig gorma "HALLLÅÅÅÅ!!!" när jag ropar på honom.. aldrig. Han kommer aldrig att ringa mig och fråga hur "Maxen" mår.. han kommer aldrig att få se Tim. Han hade älskat Tim.. Han hade säkert inte ens kallat honom Tim, utan kommit på nåt smeknamn.
Jag ska åka till finland, med syrrorna.. hälsa på pappas bror och syster. Åka till öarna där jag varit så många gånger när jag varit liten, ute i Åbo skärgård, pappas barndomshem. Tanken är att det ska bokas typ idag eller nåt. Jag vet inte alls hur jag kommer reagera när jag träffar pappas bror. De är så lika, utseendet, kroppspråket, rösten. Sist jag såg honom var på pappas begravning och det var som att se pappa komma gåendes mot mig. Herregud vad jag önskade av hela mitt hjärta att det var pappa. Fina, fina pappa.
Jag behöver verkligen höra din röst idag.. tänk om telefonen ringde och det stod "Pappa Mob"...
Puss och kram pappa..
Man kan inte mäta sorg
Det finns ett uttryck som lyder att "man inte kan mäta/jämföra sorg.." och jag har alltid tänkt att det stämmer. För det gör det väl? ELLER? Jag vet inte om jag nu tvivlar. Kanske borde man ändra ordet KAN till BÖR istället. För kan KAN man ju.
Jag fick för någon vecka sen höra att jag var kall. Och det värsta var att jag faktiskt höll med, inte jämt, men när det handlar om sorg och äldre människor som gått bort, död etc. Då blir jag lätt ganska kall. För jag jämför min sorg med andras.
Jag hade väldigt svårt att känna empati för en gammal kompis farmor. Bara veckor efter att pappa gått bort så skrev den här "kompisen" till mig på nätet, och frågade om pappa dött, av vad och beklagade lite snabbt, bara för att sekunden senare ojja sig om att hans farmor dött, som var typ 110 ÅR som han ALDRIG träffade! Jag blev så ävla förbannad. Kändes som om jag skrev med en förståndshandikappad människa, en kylig guldfisk.. I det fallet så BÖR man inte jämföra sorg. Den ena sorgen gäller något fullt naturligt, ljuset släcks för en gammal människa, den andra sorgen gäller en person som säkert kunde ha haft 15-20 bra år kvar och har barn som inte ens nått 20-årsstrecket. Och det hemska är att folk skäms inte.
Där jämför jag fan sorg. Sen finns det människor som alltid tycker att de har det så jävla mycket värre än alla andra. Det är alltid NÅGOT som INTE är bra. HUR orkar ni leva folket?! Ibland halkar jag dit, till den mörka kalla sidan av mitt jag. Jag vill kräkas när någon beklagar sig, slå denne på käften och skrika "LEV och uppskatta att du LEVER". Jag har blivit så. Ibland, inte alltid. Jag är inte kall jämt. Inte bitter heller. Men ibland så kommer den sidan fram, då tänker jag mycket på pappa, saknar honom och tänker att HAN aldrig klagade...förrän det var för sent..
Och vad fan vill jag med det här inlägget? Tala om att jag är en kall person som avskyr folk som gnäller? Nej verkligen inte. Säga att jag inte tycker att äldre människors liv är lika mycket värda? NEJ för det tycker jag att de är. Vet inte vad jag vill.
Jag ÄR kall när det kommer till döden. Och jag bestämde redan ett par veckor efter pappas död att när alla andras föräldrar dör, någon gång gör de det, om man inte själv går bort före. PUNKT! När det händer. Då har jag bara en handfull av människor som jag kommer att finnas där för, några få vänner som fanns där för mig, dessa människor kommer jag hjälpa, stötta, trösta, ringa till.. och om ni inte svarar så kommer jag prova att ringa lite senare ända tills ni orkar prata, jag kommer åka till er och finnas där till 110%. Ni andra vet nog vilka ni är. Och när dagen kommer då ni får samtalet att er mamma/pappa inte finns längre så kommer ni att skämmas något så fruktansvärt för era egositiska handlingar (eller brist på) och att ni aldrig ringde..och eran eviga tystnad. Möjligtvis dumma saker som sagts.. ja vad vet jag.
Sorgen har olika faser, jag antar att jag idag är på BITTER/ARG/FÖRBANNAD fasen..
Jag fick för någon vecka sen höra att jag var kall. Och det värsta var att jag faktiskt höll med, inte jämt, men när det handlar om sorg och äldre människor som gått bort, död etc. Då blir jag lätt ganska kall. För jag jämför min sorg med andras.
Jag hade väldigt svårt att känna empati för en gammal kompis farmor. Bara veckor efter att pappa gått bort så skrev den här "kompisen" till mig på nätet, och frågade om pappa dött, av vad och beklagade lite snabbt, bara för att sekunden senare ojja sig om att hans farmor dött, som var typ 110 ÅR som han ALDRIG träffade! Jag blev så ävla förbannad. Kändes som om jag skrev med en förståndshandikappad människa, en kylig guldfisk.. I det fallet så BÖR man inte jämföra sorg. Den ena sorgen gäller något fullt naturligt, ljuset släcks för en gammal människa, den andra sorgen gäller en person som säkert kunde ha haft 15-20 bra år kvar och har barn som inte ens nått 20-årsstrecket. Och det hemska är att folk skäms inte.
Där jämför jag fan sorg. Sen finns det människor som alltid tycker att de har det så jävla mycket värre än alla andra. Det är alltid NÅGOT som INTE är bra. HUR orkar ni leva folket?! Ibland halkar jag dit, till den mörka kalla sidan av mitt jag. Jag vill kräkas när någon beklagar sig, slå denne på käften och skrika "LEV och uppskatta att du LEVER". Jag har blivit så. Ibland, inte alltid. Jag är inte kall jämt. Inte bitter heller. Men ibland så kommer den sidan fram, då tänker jag mycket på pappa, saknar honom och tänker att HAN aldrig klagade...förrän det var för sent..
Och vad fan vill jag med det här inlägget? Tala om att jag är en kall person som avskyr folk som gnäller? Nej verkligen inte. Säga att jag inte tycker att äldre människors liv är lika mycket värda? NEJ för det tycker jag att de är. Vet inte vad jag vill.
Jag ÄR kall när det kommer till döden. Och jag bestämde redan ett par veckor efter pappas död att när alla andras föräldrar dör, någon gång gör de det, om man inte själv går bort före. PUNKT! När det händer. Då har jag bara en handfull av människor som jag kommer att finnas där för, några få vänner som fanns där för mig, dessa människor kommer jag hjälpa, stötta, trösta, ringa till.. och om ni inte svarar så kommer jag prova att ringa lite senare ända tills ni orkar prata, jag kommer åka till er och finnas där till 110%. Ni andra vet nog vilka ni är. Och när dagen kommer då ni får samtalet att er mamma/pappa inte finns längre så kommer ni att skämmas något så fruktansvärt för era egositiska handlingar (eller brist på) och att ni aldrig ringde..och eran eviga tystnad. Möjligtvis dumma saker som sagts.. ja vad vet jag.
Sorgen har olika faser, jag antar att jag idag är på BITTER/ARG/FÖRBANNAD fasen..
Igår.
Igår var det ett år sen du begravdes pappa. Ett helt år sen den dagen då vi alla satt i kapellet med tårarna forsandes ner för våra kinder. Ett år sen jag lämnade brevet på kistan till dig. I brevet stod att du skulle blir morfar igen och en massa massa mer..
När vi pratade i telefonen förut när Max var liten och jag sa att han kunde vara jobbig ibland så sa du antlingen "Det är bra det" eller så hävdade du bestämt att "Max inte kunde vara jobbig". Pappa, han KAN vara jobbig. Faktiskt. Men det gör inget, för han är ju min. Tim är en gullig liten bebis som börjar visa en ganska bestämd sida, med lite temperament. Precis som jag. Och precis som du. Jag önskar att han hade fått träffa dig. Sett dig. Det hade betytt mycket. Max kommer ihåg dig. Jag vill aldrig att han ska glömma!! Han sa igår att alla blev lessna när morfar var sjuk/på sjukhus. Berättade för honom att jag saknar dig jättemycket. Han sa att han också saknar dig.
Gravstenen står på plats nu. Du hade säkert inte velat haft en sten. Men vi ville ha det. Den är fin pappa. Det hade du nog också tyckt. En plats där vi kan vara och sakna dig. Något att pyssla om. Nu kan vi ju inte komma hem till dig. Sista gången jag stängde dörren hos dig minns jag. Hade hämtat färg som skulle till tippen. Det var tomt. Erik satt ute i bilen med Max och väntade. Jag stod och grät och gick runt och kände på väggarna, tittade ut från balkongen och tänkte på dig, tittade ut över glimten av mälaren, tänkte att du stått där för inte alls länge sen och tittat ut också. Erik kom upp efter en stund och undrade vart jag tagit vägen. Han hittade mig snörvlandes i hallen.
Nu ska jag ta hand om mina grabbar... Puss och Kram pappa, jag älskar dig!
När vi pratade i telefonen förut när Max var liten och jag sa att han kunde vara jobbig ibland så sa du antlingen "Det är bra det" eller så hävdade du bestämt att "Max inte kunde vara jobbig". Pappa, han KAN vara jobbig. Faktiskt. Men det gör inget, för han är ju min. Tim är en gullig liten bebis som börjar visa en ganska bestämd sida, med lite temperament. Precis som jag. Och precis som du. Jag önskar att han hade fått träffa dig. Sett dig. Det hade betytt mycket. Max kommer ihåg dig. Jag vill aldrig att han ska glömma!! Han sa igår att alla blev lessna när morfar var sjuk/på sjukhus. Berättade för honom att jag saknar dig jättemycket. Han sa att han också saknar dig.
Gravstenen står på plats nu. Du hade säkert inte velat haft en sten. Men vi ville ha det. Den är fin pappa. Det hade du nog också tyckt. En plats där vi kan vara och sakna dig. Något att pyssla om. Nu kan vi ju inte komma hem till dig. Sista gången jag stängde dörren hos dig minns jag. Hade hämtat färg som skulle till tippen. Det var tomt. Erik satt ute i bilen med Max och väntade. Jag stod och grät och gick runt och kände på väggarna, tittade ut från balkongen och tänkte på dig, tittade ut över glimten av mälaren, tänkte att du stått där för inte alls länge sen och tittat ut också. Erik kom upp efter en stund och undrade vart jag tagit vägen. Han hittade mig snörvlandes i hallen.
Nu ska jag ta hand om mina grabbar... Puss och Kram pappa, jag älskar dig!
Fint ordspråk
"Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar"
Och det stämmer ju faktiskt. En dag hoppas jag vi ses igen. Fina älskade pappa. Idag saknar jag dig sådär mycket igen. Idag är en såndär dag. Allt kommer ikapp och slungas mot en i 180 kilometer i timmen och det är svårt att ta in vad som hänt. Den 13:e juli är det en månad sen vi hade din begravning och la rosor på din kista medans orgeln spelade "My heart will go on". Allt var så vackert. Hur kan något så vackert göra så ont att tänka på? Vi träffade din bror Julle på begravningen. Han åkte hit från Finland. Han var så lik dig. När han gick brevid mamma så var det som att hela världen stannade. Jag bara tittade. Och önskade tyst att det skulle vara du pappa. De gick arm i arm, småpratade och såg ledsna ut. Det såg verkligen ut som du och mamma som kom gåendes mot kapellet. Och herregud vad jag önskade att det var så också. Du kan inte ana!! När jag fick en lång kram av Julle så kändes det som om du kramade mig. Och när jag blundade så kändes det som om jag var 5 år och tillbaka i din famn. Pappa. Idag är en såndär dag då jag saknar dig fruktansvärt mycket. Jag älskar dig! "Jaja, vi säger så.." Puss och Kram pappa!
Ett helt år av saknad
Idag, ungefär nästan precis vid det här klockslaget är det exakt ett år sen pappa lämnade oss.
Jag hade haft turen att ha honom som min pappa i 25 år, 5 månader och 4 dagar. Jag hade önskat att jag fick ha honom kvar för alltid. Men så funkar ju inte livet. Som jag skrev för några dagar sen på facebook så läker tiden inga sår och saknaden försvinner inte. Saknaden är fruktansvärd. Vissa dagar känns det outhärdligt, att man kan vilja träffa någon så otroligt mycket också GÅR det inte, man kan inte, det är omöjligt, hur gärna man än vill.
Ikväll ska vi åka till pappas grav. Det känns trist, att åka till en grav. Jag har ännu inte "vant" mig vid att åka dit och känner mig lite illa till mods när jag är där. Svårt att slappna av. Vill hellre sitta hemma hos pappa i soffan.
Jag tänker ofta på när jag och Max sov över hos pappa, Max var ca 3 månader, lika gammal som Tim är nu, och vi sov över hos pappa för att Erik låg hemma och var magsjuk. Pappa låg och läste Expressen i sängen, jag la Max bredvid honom och satte mig i fotändan. Pappa slutade läsa och låg och pillade med Max tår och händer. Han log och såg så lycklig ut. Jag sa nåt i stil med : "han har jämt så svettiga fötter.." Pappa bara log och svarade "Det ska va så" och gullade vidare med Max. På kvällen satt han framåtlutad i sin fåtölj när Max låg framför på en filt på golvet. Pappa satt framlutad och log åt sitt lilla sprattlande barnbarn. Jag vill tillbaka till just den stunden. Krama om pappa och berätta hur mycket han betyder för mig, för oss alla, hur mycket jag älskar honom. Det sista jag kommer ihåg att pappa sa på sjukhuset var "Hej Maxen" och han lyfte lite på armen för att försöka nå honom.
Jag vill åka tillbaka i tiden så att jag kan hjälpa honom till läkaren fortare med hans öga, då hade de kanske kunnat hitta felet i hans hjärna snabbare och kunnat förhindra stroken. Tänk om han fått tid på den där skallröntgen tidigare.. hade det kunnat gå att rädda hans liv då..
Fan vad du fattas oss pappa! Jag älskar dig så otroligt mycket, saknar dig så att bröstet värker och tänker på dig så ofta! Vill inte glömma ett endaste dugg. Det vi drömmer är det vi önskar oss när vi är vakna.. eller hur? Jag hoppas du har det bra, vart du än är, att benen är starka och friska, att synen är skarp och att det finns en båt så du kan åka ut och lägga nät, fiska och njuta av vattnet. Jag hoppas också att det finns tidningar som du kan läsa, expressen och Kronblom. Jag har din favorittröja här hemma, den gråa pikétröjan med rött och vitt streck på, din favorit. Jag hoppas att vi ses en dag. Jag vill berätta för dig att du blivit morfar igen, till en pojke, han heter Tim Johan Erik, efter dig pappa. Han liknar mig litegrann när jag var bebis. Max pratar ofta om dig. Han vet att du är borta. Han kände igen sig när vi var utanför ditt hus här om veckan. "morfar" sa han då. Han brukar säga att han älskar dig. Erik saknar också dig. Vi alla saknar dig. Det är tomt utan dig. Jag har kvar ditt mobilnummer i min telefon, hemnumret också. Det är orättvist att du inte finns här hos oss, du hade så mycket att leva för, och det visste du. Älskade pappa! Puss och Kram pappa!!!!!!
1941-11-15 -- 2010-06-14
Tiden går så fort
Snart har ett helt år gått sen pappa tog sitt sista andetag. 14/6. Känns fortfarande så färskt på många sätt, ändå så känns det så tydligt på andra sätt att det gått ett år snart.
Saknaden kommer aldrig att gå över. Jag saknar hans röst, hans humor, hans telefonsamtal, hans lukt, att sitta hemma hos honom, hans skratt när han kollade på buskisar på tv:n eller när han berättade om saker som hans vänner sagt eller gjort som han tyckte var roligt, jag saknar hans "Haaaaaallååå" när man kom hem till honom. Jag saknar verkligen ALLT! Det finns ingenting som jag inte saknar. Om dryga 6 veckor så kommer gravstenen på plats till hans grav. I år skulle pappa fyllt 70 år. Han skulle antagligen ha kommit på ett smeknamn till Tim vid det här laget. Han skulle säkerligen ha njutit av det fina vädret och suttit på sin balkong. Han skulle varje morgon det senaste året ha köpt sig en ny expressen och läst den lika omsorgsfullt som han gjort så länge som jag kan minnas. Han skulle ha puttrat runt i sin vita bil till axelsberg och bredäng och handlat. Han borde ha funnits hos oss nu. Han borde inte ha blivit en av de där "1-2% som avlider vid trombolysbehandlingen". Han borde finnas här hos oss. Han fattas. Jag har fortfarande kvar hans nummer i min telefon, det går inte att ta bort det. Idag saknar jag dig fruktansvärt mycket fina lilla pappa. Puss och kram vart du än är.
Pappa...
Tänker jag extra på min pappa då jag egentligen skulle varit med på möte om hans vårdförlopp på SöS idag. Men eftersom Max bara går 15 timmar på dagis nu och jag inte har barnvakt så har jag valt att inte vara med..
Mina systrar är där och ställer de frågor som vi vill ha besvarade. Varför läkarna gjorde som de gjorde. Varför den akuta skallröntgen dröjde 3 timmar extra för våran pappa. Om han blev tillfrågad om han ville ha behandlingen som tog hans liv.. Varför vi inte fick veta att han var döende förrän på kvällen när läkarna vetat om det hela dagen, där satt vi och trodde att han sov, men han låg i koma och inte en jävel sa något förrän flera timmar senare. Varför de lät oss gå ut och äta lunch när han var så ostabil, när vi kom tillbaka så var han liksom "borta"..
Så många frågor. Och inte fan får vi tillbaka våran pappa ändå och jag får aldrig visa honom våran lilla Tim, pappa får aldrig komma på ett smeknamn till honom som han gjorde åt alla andra barnbarn.
FAN vad jag saknar dig pappa!!! Det gör fruktansvärt ont!! Sorgen bröjar verkligen komma ikapp mig ännu en gång och jag finner mig själv i tårar allt oftare när ingen ser. Jag kan knappt tänka på pappa utan att ögonen fylls med tårar, speciellt när jag är ensam. Graven har jag inte heller besökt, det känns så jäkla tungt att gå dit.. hur som helst ska läkarna få veta vad vi tycker om deras "vård" och "omvårdnad", det är väl det som är syftet med att vi tagit det hela vidare och gjort anmälan till socialstyrelsen som vi blev tipsade av utav överläkaren på intensiven..
Här om kvällen så låg jag i sängen och var nöjd med livet och tittade på min sovande lilla bebis. Helt plötsligt får jag bara en känsla av att något är så jäkla fel. Då kommer jag åter igen på att min pappa är död och minnesbilder från sjukhuset kommer upp. Allt sköljer över mig som en jäkla flodvåg och jag får svårt att andas och ögonen tåras upp på mindre än en sekund känns det som. Vid sånna tillfällen går jag och låser in mig på toaletten och gråter, gråter för att jag är så lessen, gråter för att saknaden känns som en klump i bröstet, gråter för att det enda jag vill är att tröffa min pappa, och vetskapen om att det ALDRIG kommer att gå gör så jävla ont. När man vill något så väldigt mycket och det inte går så får man en hemsk känsla i magen.
Efter en lång stund är jag lugnare och går in och lägger mig i sängen och det känns en gnutta bättre, men inte helt bra. Sorgeprocessen är lång, har jag insett, jag undrar om jag någonsin kommer kunna tänka på pappa utan att känna en sån stor saknad att det känns som om jag har en stor sten i bröstet..? Jag vet inte..
Jag undrar vad pappa skulle ha kallat Tim.. Jag vet att han ännu inte skulle vågat hålla i honom, det gjorde han inte med Max heller förrän han blev några månader och var stadig. Tim är iaf döpt efter pappa, han heter Johan Erik i andranamn, det hette pappa.
Natten till julafton kom min pappa till mig
..kom på det nu, när jag läste en blogg, en blogg en kamp för livet, tyvärr tog det livet slut igår efter en orättvis kamp som inte gick att vinna, precis som min pappas kamp. Mina tankar finns hos dig L.
Jag kom iaf på att jag hade en dröm, natten till julafton. Jag skulle föda bebisen som ligger i min mage. Jag låg inne i förlossningssalen. Då hör jag min pappa utanför dörren, han vill in, han avskyr läkare och bankade på dörren och jag hör hans röst ryta något ute i korridoren. Han skulle se så att jag var okej. Dörren rivs upp och jag väcks av Max som är nyvaken.
Jag ville somna om och drömma vidare så jag fick träffa min pappa, kanske var det en julhälsning, vem vet. på juldagen skulle pappa ringt och önskat "gooood fortsättning"
Tänker väldigt ofta på honom, fortfarande. Det är fortfarande jobbigt och ibland vill jag gråta och skrika för att jag är så in i helvetes lessen att jag aldrig kommer få se honom igen, aldrig höra hans röst när han gormar "hallåååå" när man kommer hem till honom. Ofta känns det som om det aldrig har hänt, och när jag kommer på att pappa är död går luften ur mig ett slag, sen kommer jag också på att han varit död i ett par månader, men det är inte mer okej för det.
Saknaden. Den gör så ont. Det är en obeskrivlig känsla. En liten klump i magen som jag inte vet om den någonsin kommer att försvinna. Jag har svårt att gå till pappas grav. Önskar att jag inte hade det men det blir så verkligt då, där framför korset ligger min pappa, kremerad och nergrävd i den blå urnan av bark som vi syskon valt ut till pappa. Blå som havet. Pappa som var gammal sjöman och född i finlands skärgård.
Ibland tänker jag på pappas plånbok. Den som ligger hemma hos min bror, undanstoppad. I den så finns mitt mobilnummer uppskrivet några gånger, och en nyuttagen hundralapp som han tagit ut dagen innan han fick den där jävla stroken som blev hans död. Han hade inte räknat med att dö. Tänk om han kunde ringt och sagt att han hade förkänningar om vi bara hade vetat. Var det det som han tänkte berätta när han ringde mig någon dag innan och lät så nere? Jag frågade inte om det var något. "Okej vi säger så, hej då" sa pappa, "puss o kram" sa jag och vi la på. Nästa gång jag pratade med honom låg han inne på akuten med lillsyrran med och hade fått stroken och lät rädd. Min pappa rädd.. aldrig hänt förut.
Jag saknar dig pappa! Jag hoppas verkligen att du är på något bra ställe där det är fin utsikt över öppet vatten, kanske har du en liten båt...? Puss o kram..
Jag kom iaf på att jag hade en dröm, natten till julafton. Jag skulle föda bebisen som ligger i min mage. Jag låg inne i förlossningssalen. Då hör jag min pappa utanför dörren, han vill in, han avskyr läkare och bankade på dörren och jag hör hans röst ryta något ute i korridoren. Han skulle se så att jag var okej. Dörren rivs upp och jag väcks av Max som är nyvaken.
Jag ville somna om och drömma vidare så jag fick träffa min pappa, kanske var det en julhälsning, vem vet. på juldagen skulle pappa ringt och önskat "gooood fortsättning"
Tänker väldigt ofta på honom, fortfarande. Det är fortfarande jobbigt och ibland vill jag gråta och skrika för att jag är så in i helvetes lessen att jag aldrig kommer få se honom igen, aldrig höra hans röst när han gormar "hallåååå" när man kommer hem till honom. Ofta känns det som om det aldrig har hänt, och när jag kommer på att pappa är död går luften ur mig ett slag, sen kommer jag också på att han varit död i ett par månader, men det är inte mer okej för det.
Saknaden. Den gör så ont. Det är en obeskrivlig känsla. En liten klump i magen som jag inte vet om den någonsin kommer att försvinna. Jag har svårt att gå till pappas grav. Önskar att jag inte hade det men det blir så verkligt då, där framför korset ligger min pappa, kremerad och nergrävd i den blå urnan av bark som vi syskon valt ut till pappa. Blå som havet. Pappa som var gammal sjöman och född i finlands skärgård.
Ibland tänker jag på pappas plånbok. Den som ligger hemma hos min bror, undanstoppad. I den så finns mitt mobilnummer uppskrivet några gånger, och en nyuttagen hundralapp som han tagit ut dagen innan han fick den där jävla stroken som blev hans död. Han hade inte räknat med att dö. Tänk om han kunde ringt och sagt att han hade förkänningar om vi bara hade vetat. Var det det som han tänkte berätta när han ringde mig någon dag innan och lät så nere? Jag frågade inte om det var något. "Okej vi säger så, hej då" sa pappa, "puss o kram" sa jag och vi la på. Nästa gång jag pratade med honom låg han inne på akuten med lillsyrran med och hade fått stroken och lät rädd. Min pappa rädd.. aldrig hänt förut.
Jag saknar dig pappa! Jag hoppas verkligen att du är på något bra ställe där det är fin utsikt över öppet vatten, kanske har du en liten båt...? Puss o kram..
Orolig
Känner mig orolig. Mycket tankar i huvudet. Om allt. Minns tillbaka från när jag var gravid med Max. Då var jag också orolig runt de här veckorna. Det är liksom "på riktigt", och förlossning och risker en graviditet innebär ligger och gnager..
Mycket annat som jag tänker på också. Saknaden efter pappa är väldigt jobbig. Det blir ju inte bättre, snarare tvärt om. För varje dag som passerar har det gått ännu en dag längre sen jag fick höra hans röst eller krama hans hand. Jag vill inte tänka på sjukjustiden. För då kommer tårarna. Jag hör pappas ansträngda andetag. Ser minnesbilder av när pappa tittar på oss. Hör när han blir orolig av att vi alla syskon står och gråter vid hans säng. Minnesbilder av när vi sitter där och han tar sitt sista andetag.
Jag får panik av de tankarna. Jag vill inte tänka på det. Då tänker jag snabbt på något annat. För jag orkar inte.. det gör för ont. Då tittar jag på Max och busar med honom eller lägger handen på magen och känner hur lillkillen bökar runt där inne.. vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Kanske behövs det bara tid? Kanske behöver jag prata om det. Men hur ska jag orka gräva i det..fattar inte. Jag.. äh, jag orkar inte.
Mycket annat som jag tänker på också. Saknaden efter pappa är väldigt jobbig. Det blir ju inte bättre, snarare tvärt om. För varje dag som passerar har det gått ännu en dag längre sen jag fick höra hans röst eller krama hans hand. Jag vill inte tänka på sjukjustiden. För då kommer tårarna. Jag hör pappas ansträngda andetag. Ser minnesbilder av när pappa tittar på oss. Hör när han blir orolig av att vi alla syskon står och gråter vid hans säng. Minnesbilder av när vi sitter där och han tar sitt sista andetag.
Jag får panik av de tankarna. Jag vill inte tänka på det. Då tänker jag snabbt på något annat. För jag orkar inte.. det gör för ont. Då tittar jag på Max och busar med honom eller lägger handen på magen och känner hur lillkillen bökar runt där inne.. vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Kanske behövs det bara tid? Kanske behöver jag prata om det. Men hur ska jag orka gräva i det..fattar inte. Jag.. äh, jag orkar inte.
Grattis
på födelsedagen pappa... älskar dig, saknar dig.
Idag är en såndär dag
Jag längtar efter min pappa. Det känns som om det är evigheter sen vi pratade med varandra, sen vi sågs. Det är det ju också... snart 5 månader sen. Om 4 dagar är det pappas födelsedag. Ingen tårta från City Gross det här året.. i pappas lägenhet är det någon annan som bor nu och tittar ner över mälaren, så som pappa brukade göra.
Istället för att fira pappa får man åka till en grav. Hur blev det såhär så fort..?
Jag har svårt att titta på bilder på pappa, det gör för ont och tårarna kommer fram. Begravningsbilderna tittade jag på nyss, när jag ändå var lessen, nu är jag mer lessen..
Jag orkar inte gråta och jag hatar att gråta framför folk, ensam också för den delen. Det känns som om jag har en gråt inom mig som väntar på att släppas ut, inte den där tysta gråten, utan den riktiga gråten, den förtvivlade, hejdlösa och högljudda gråten, jag vill inte, jag som aldrig lägger locket på annars, men just nu så vill jag inte.. vet inte vad jag väntar på heller.. Jag avskyr mig själv för att jag inte gråter mer än vad jag gör, men jag vill inte gråta, då gör det ondare och det blir bara ännu mer tydligt att han inte finns längre och aldrig mer kommer tillbaka, aldrig mer ringer hem till mig, aldrig mer till mobilen, aldrig mer frågar hur Maxen mår och om han är frisk, aldrig mer säger att jag ska vara glad att Maxen är så snäll och att han minsann inte alls är jobbig någonsin.. så många aldrig.
Så mycket som jag aldrig mer kommer få uppleva. Så mycket saknad och så mycket sorg. Så mycket jävla orättvisa. Tänker på pappa många gånger på en dag, mycket när jag gått och lagt mig. Bilder från sjukhuset dyker ofta upp. På hur jag håller i pappas hand och vi sitter där när han tar sitt sista andetag. Bilder från när jag slumrat till för någon minut och vaknar med ett ryck, sittandes med huvudet vilande mot sjukhussängen där pappa ligger och kämpar.
Ibland dyker bilder upp från när jag står uppe i mitt fönster, hemma hos pappa i mitt rum och tittar ut när pappa är ute och går med Fabbe(min hund som inte lever längre heller). Han gick alltid samma lilla korta väg. Kommer ihåg hur Fabbe brukade ligga på rygg brevid pappa när pappa låg i sin säng och läste Expressen.. Han älskade verkligen den där hunden, Fabelusa eller Fabbsan kallade han honom.. Alla gånger som jag kom hem och hade köpt nya kläder och pappa skrattade åt dem för att han tyckte de såg konstiga ut.. tänker på hans små sånger och trudelutter, den senaste jag kan minnas var när han sjöng om mitt hår, att det var rakt..kommer inte ihåg varför han sjöng om mitt hår och retades, något var det iaf.. "johanna har hår som en vattensork"..
Jag är rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting alls. Vissa saker på sjukhuset är lite luddiga, även tiden efteråt.
Idag var ingen rolig dag. Måste snart gå och hämta Max på dagis, och jag ser ut som skit. Röd i ögonen, mosigt ansikte, flottigt hår och trasiga tights. Fan vilken skitdag.
Istället för att fira pappa får man åka till en grav. Hur blev det såhär så fort..?
Jag har svårt att titta på bilder på pappa, det gör för ont och tårarna kommer fram. Begravningsbilderna tittade jag på nyss, när jag ändå var lessen, nu är jag mer lessen..
Jag orkar inte gråta och jag hatar att gråta framför folk, ensam också för den delen. Det känns som om jag har en gråt inom mig som väntar på att släppas ut, inte den där tysta gråten, utan den riktiga gråten, den förtvivlade, hejdlösa och högljudda gråten, jag vill inte, jag som aldrig lägger locket på annars, men just nu så vill jag inte.. vet inte vad jag väntar på heller.. Jag avskyr mig själv för att jag inte gråter mer än vad jag gör, men jag vill inte gråta, då gör det ondare och det blir bara ännu mer tydligt att han inte finns längre och aldrig mer kommer tillbaka, aldrig mer ringer hem till mig, aldrig mer till mobilen, aldrig mer frågar hur Maxen mår och om han är frisk, aldrig mer säger att jag ska vara glad att Maxen är så snäll och att han minsann inte alls är jobbig någonsin.. så många aldrig.
Så mycket som jag aldrig mer kommer få uppleva. Så mycket saknad och så mycket sorg. Så mycket jävla orättvisa. Tänker på pappa många gånger på en dag, mycket när jag gått och lagt mig. Bilder från sjukhuset dyker ofta upp. På hur jag håller i pappas hand och vi sitter där när han tar sitt sista andetag. Bilder från när jag slumrat till för någon minut och vaknar med ett ryck, sittandes med huvudet vilande mot sjukhussängen där pappa ligger och kämpar.
Ibland dyker bilder upp från när jag står uppe i mitt fönster, hemma hos pappa i mitt rum och tittar ut när pappa är ute och går med Fabbe(min hund som inte lever längre heller). Han gick alltid samma lilla korta väg. Kommer ihåg hur Fabbe brukade ligga på rygg brevid pappa när pappa låg i sin säng och läste Expressen.. Han älskade verkligen den där hunden, Fabelusa eller Fabbsan kallade han honom.. Alla gånger som jag kom hem och hade köpt nya kläder och pappa skrattade åt dem för att han tyckte de såg konstiga ut.. tänker på hans små sånger och trudelutter, den senaste jag kan minnas var när han sjöng om mitt hår, att det var rakt..kommer inte ihåg varför han sjöng om mitt hår och retades, något var det iaf.. "johanna har hår som en vattensork"..
Jag är rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting alls. Vissa saker på sjukhuset är lite luddiga, även tiden efteråt.
Idag var ingen rolig dag. Måste snart gå och hämta Max på dagis, och jag ser ut som skit. Röd i ögonen, mosigt ansikte, flottigt hår och trasiga tights. Fan vilken skitdag.
4 månader av saknad
Ord är helt överflödiga. Inte många vet hur det känns. Att förlora en förälder och vilket helvete det innebär. En del saker kommer aldrig mer bli sig likt, jag kommer aldrig bli precis densamma som innan..
Inte många bestitter en så djup empatisk förmåga att de ens kan (vill) förmå sig att tänka sig in i min situation. Det gör för ont. Tänk om DIN pappa hade dött. En ganska utdragen död och du satt vakande vid hans sida och grät av förtvivlan flera dygn i streck. HUR hade DU känt då? HUR hade DU känt sketna 4 månader senare? Hade DU hunnit smälta, bearbeta och gå vidare?
Försök att tänka efter, känn.. hur hade DU känt om du aldrig mer fick träffa din pappa? Många undviker ens att prata om det. Nu ska det liksom vara "överspelat", ingen fattar att det aldrig kommer bli det för mig.. aldrig.
Jag saknar dig pappa. Vissa dagar gör det verkligen så ont, och jag vill skrika. Vissa dagar så gör jag allt för att inte börja gråta. Jag vill inte att varken min man eller son ska behöva se mig lessen. Ibland gråter jag instängd på toaletten, i duschen, för att det inte ska höras.. Ibland får jag anstänga mig till tusen för att hålla tillbaka tårarna. Det kan komma när som helst. På bussen, i skolan, påväg efter att ha lämnat Max på dagis.. när som helst kan minnen poppa upp i mitt huvud som får mig att vilja lägga mig i fosterställning och bara skrika ut min sorg och smärta.. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på pappa. Min pappa. Så orättvist.
Igår var jag på SöS, med storasyster. Dr. Ullman var empatisk, snäll, ödmjuk och väldigt förstående. Man märkte att han hade gnistan kvar, glöden som gör honom till en BRA läkare, han arbetar på sjukhus och för att hjälpa människor, av helt rätt anledning. Han verkade ganska kritisk själv till mycket som stod i journalen och det vi berättade att vi upplevt. Han var otroligt opartisk, det är ju ändå "hans" avdelning och innan vi gick sa han att om vi orkar, så bör vi göra en anmälan av det som hänt. Så det är där vi är nu. Ingen anmälan gör att vi får tillbaka pappa, han vilar på S:t Botvids gravplats. Men kanske kan det ändra förutsättningarna och utgången av behandling för någon annan som åker in på SöS. Kanske kan deras anhöriga få ett bättre och mer passande bemötande än vad vi fick. Kanske kan en anmälan få personalen att stanna till och fråga sig själva vad de håller på med, om de är på rätt plats och har sitt hjärta och sin medmänsklighet på rätta stället..
Inte många bestitter en så djup empatisk förmåga att de ens kan (vill) förmå sig att tänka sig in i min situation. Det gör för ont. Tänk om DIN pappa hade dött. En ganska utdragen död och du satt vakande vid hans sida och grät av förtvivlan flera dygn i streck. HUR hade DU känt då? HUR hade DU känt sketna 4 månader senare? Hade DU hunnit smälta, bearbeta och gå vidare?
Försök att tänka efter, känn.. hur hade DU känt om du aldrig mer fick träffa din pappa? Många undviker ens att prata om det. Nu ska det liksom vara "överspelat", ingen fattar att det aldrig kommer bli det för mig.. aldrig.
Jag saknar dig pappa. Vissa dagar gör det verkligen så ont, och jag vill skrika. Vissa dagar så gör jag allt för att inte börja gråta. Jag vill inte att varken min man eller son ska behöva se mig lessen. Ibland gråter jag instängd på toaletten, i duschen, för att det inte ska höras.. Ibland får jag anstänga mig till tusen för att hålla tillbaka tårarna. Det kan komma när som helst. På bussen, i skolan, påväg efter att ha lämnat Max på dagis.. när som helst kan minnen poppa upp i mitt huvud som får mig att vilja lägga mig i fosterställning och bara skrika ut min sorg och smärta.. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på pappa. Min pappa. Så orättvist.
Igår var jag på SöS, med storasyster. Dr. Ullman var empatisk, snäll, ödmjuk och väldigt förstående. Man märkte att han hade gnistan kvar, glöden som gör honom till en BRA läkare, han arbetar på sjukhus och för att hjälpa människor, av helt rätt anledning. Han verkade ganska kritisk själv till mycket som stod i journalen och det vi berättade att vi upplevt. Han var otroligt opartisk, det är ju ändå "hans" avdelning och innan vi gick sa han att om vi orkar, så bör vi göra en anmälan av det som hänt. Så det är där vi är nu. Ingen anmälan gör att vi får tillbaka pappa, han vilar på S:t Botvids gravplats. Men kanske kan det ändra förutsättningarna och utgången av behandling för någon annan som åker in på SöS. Kanske kan deras anhöriga få ett bättre och mer passande bemötande än vad vi fick. Kanske kan en anmälan få personalen att stanna till och fråga sig själva vad de håller på med, om de är på rätt plats och har sitt hjärta och sin medmänsklighet på rätta stället..
