Det är sjukt vad tiden flyger iväg. Den 11 juni är det 2 år sedan pappa fick stroken, den 14 juni är det 2 år sedan han somnade in. Vissa minnen är suddiga, andra klara som om det nyss hänt. Jag kommer alltid att sakna att ha en pappa, min pappa. Han försvann för tidigt. Max pratade om honom igår; morfar är i himlen, och han är min pappa och hans morfar!
Vissa dagar är det jobbigt att tänka på det, vissa dagar tvingar jag mig själv, vissa dagar vill jag sitta och tänka på pappa. Hur han var, vad han brukade säga, tänka på hur han såg ut när han gick, se framför mig när han sitter vid sitt köksbord, äter macka och dricker te som han kokat i sin tekastrull med påsar i, stänga ögonen och minnas hans röst, minnas hur han luktade, hans skratt.. Det finns ingenting som jag inte vill komma ihåg, till och med när han var arg på mig och när vi bråkade, jag vill aldrig glömma något.
Har så många fina minnen som jag vill "spara", ett av de finaste är när han ligger i sin säng med Max då tre månader bredvid sig, och tittar, leker med hans fötter och bara ler..
Puss och kram pappa. Vi saknar dig, du kommer alltid fattas våran i familj. I helgen ska vi åka till din grav.