Jag vet att jag inte är världsbäst på att uppdatera här inne på bloggen. Det är dels för att bloggappen suger och dels för att dygnet har för få timmar. Däremot instagrammar jag varje dag! På Instagram heter jag "johannaslillavita" för er som vill följa mig där!
Tjolahopp!

Gosbebis, jag önskar att du kunde vara en liten plutt länge, länge..

Tydligen fyllde jag 1 år idag! Max och Tim bakade en tårta till mig ute på gården. Mums:)

Bakade key lime pie häromdagen.
Det var gott, aldrig smakat det förut! Syrligt och ganska mastigt men fräscht! Ska absolut baka det igen!

Nej men nu var det enough för mig rå. 9 månaders godis, snask, skräpmat, foglossning, soffläge och pain är förbi. Musklerna har förtvinat och kroppen är som en mjuk bulldeg som är nyjäst. Som den rutinerade trebarnsmamman jag nu blivit vet jag ju med mig att inget kommer gratis, har en tuff tid framför mig. Nu ska kroppen tajtas till, fläsket ska brännas och musklerna tränas! Promenader först, sen låser jag upp mitt sats-kort! Ska bli så skönt!
Hittills har jag gått ner ca 10 kg sen Noa kom till världen för 10 dagar sen. Gick upp stadiga 25-26 kg denna graviditet och har en lång väg kvar. Mina barn ska ha en pigg och hälsosam mamma!
Nu kör vi!

Har kommit till världen. Den 14:e mars kom han med planerat snitt. 3318 gram och 50 cm perfekt lillebror.

Blev en "pigs in the mud cake", för att det passar min älskade lilla Rullebulle! Själva kakan i är en Devil's food cake, fyllning är chokladganache, även spacklad med detta, grisarna är gjorda av sugarpaste.
Tänk att våran Tim fyller två nu den 15:e. Vad tiden går fort! nyss låg han på mitt bröst och vägde bara 3,3 kilo! Imorrn är det kalas!:)

Det är flera, ganska många som frågat på bl.a. Facebook vilket datum snittet är. Jag har valt denna gång att inte skriva ut det. Min familj och de som står mig närmast vet ju såklart. Men jag känner att det är min sak, förra gången så skrev jag ut det (dock frågade folk hela tiden ändå!) och jag upplevde det som jobbigt med alla frågor dagarna innan, alla som frågar om nervositet, förväntningar etc. tro mig, man är redan spänd som det är när man har ett datum och en tid. Det är trots allt ett ingrepp på kroppen med sina egna risker, som vilket ingrepp som helst.
Vid en vaginal förlossning så har man oftast inget datum då man vet exakt när bebis kommer, därför anser jag inte att alla måste veta när min bebis kommer heller.. Jag kommer säkert skriva när vi åker in, den dagen, eller kvällen innan, och säkert meddela när vi kommit till BB, fått våra telefoner efter operationen och ringt familjen. Men just nu, nån vecka innan så har jag inte lust. Alla som en gång varit gravida, eller de första, kanske kommer ihåg känslan man har emot slutet. Det tunga och jobbiga, alla tankar, rädslor, känslor, att man stänger in sig i sig själv ganska mycket, vill vara ensam, man är ganska trött, känslan av att allt snart är över, oron för den nya familjen som kommer att ta form, tankar om hur jag kommer att må den där tredje dagen efter, hur det ska gå, rädslan över att något ska gå fel med sig själv eller barnet, tankar kring liv och död i allmänhet, tankar på pappa som aldrig heller kommer få träffa mitt tredje barn, blandat med ganska mycket smärta, för nu knakar det i fogar och ljumskar till förbannelse. AJ!
Så därför skriver jag inte ut datumet så att alla kan se. Jag hoppas och tror att folk respekterar det och är ok med det. Vissa kanske kan förstå och relatera till det, andra kanske tycker det är löjligt, må så vara. Mitt beslut, min kropp och mina känslor. "Det är som det är", som en klok gubbe de tusen sjöarnas land skulle ha sagt..

Det hade jag idag! Sf-måttet låg på 36 cm, vecka 37+2. Järnvärdet(HB) hade stigit(!) till 105 och bebis hjärtljud låg på 134. Något vidare förlossningsbrev blev det inte. Kommer ihåg mitt förlossningsbrev när Max skulle födas, herregud.. vad naiv och korkad man var. Men Kia, min bästaste barnmorska gjorde anteckningar under amning och skrev att jag inte vill ha något tjat, tjafs eller press, och att de första dygnen kommer jag att amma, vad jag sen känner är bäst är upp till mig och behöver ingen uppläxning om "vad som är bäst för mitt barn", för det vet jag redan: en glad och pigg mamma som älskar det oändligt och en väl fungerande familj.
Om själva förlossningen, kejsarsnittet för min del så hade jag två önskemål, att katetern inte sätts innan spinalen är satt, för det gör ont, är obehagligt, känns som om man ska kissa ner sig och konstant svidande, och att innan spinalen sätts så SKA det lokalbedövas, vill känna så lite som möjligt när det tjocka nålen tränger in i min hud mellan kotorna. Nu är det bara att vänta till dagen för inskrivning och dagen för snittet! Snart ses vi min bökande och livliga lilla filur där inne! Jag är nyfiken på hur du ser ut:)

Nöjd jag är! Wihoo! Hittade fina färger, vardags och party, bara att blanda och va glad! :)

Nu har jag läst ungefär halva boken. Jag kan inget annat misstänka än att författaren egentligen är en man och inte en kvinna. Liksom att språket inte alltid är det bästa. Och att författaren hängt upp sig på vissa fraser som återkommer var och varannan sida. "Hon biter sig i läppen", "hans läppar blir ett smalt streck" står säkert typ 511 ggr på de sidor jag hittills läst.
Varför författaren känns som en man, haha, alltså ärligt.. Den här mr Grey, den välhängda saddon, han klarar av att knulla och komma gång efter gång (de flesta män behöver någon slags återhämtning..) men inte det här djuret. Han kan få en oskuld att komma genom att nypa henne i bröstvårtorna? När han och Ana hade sex första gången och hon miste sin oskuld så kom det givetvis blod på lakanen (kliché..), och självklart fick hon jordens orgasm, trots att hon aldrig ens onanerat, bara för att han är så oootrolig i sängen. Ehm.. Han kör helikopter, flygplan och feta bilar, han kör allt som är varje mans våta pojkdröm.
Finns en rad andra saker som verkligen känns som att en man, eller en pojke skrivit. Boken blir liksom lite en hyllning till mannen och hans "superkrafter".
Jag ska dock ändå erkänna att man på något vis fastnar i läsningen, det är en helt ok tantsnuskbok, absolut. Men vissa saker skulle jag vilja modifiera och liksom "rätta".

Fan vad märkligt folk det finns, ibland önskar jag verkligen att jag inte ens hade Facebook. "Socialt nätverk" my ass, en gravt förståndshandikappad eremit kan väl gå in och gilla lite statusar och bilder då och då, inte fan är man social för det.
"Varför tar du inte bort Facebook för då?" Enkelt, för att hålla kontakten med vissa och för att jag är för nyfiken.
Dagens i-landsproblem.

Till bebis har vi köpt en troll bedside crib, en liten säng som man lätt fäller ner ena sidan på och fäster vid sidan av föräldrasängen. Helt perfekt. Provade att bädda till den lite idag:-D så sött! Måste sy till spjälskyddet lite då det behöver kortas av, för det ska ju inte täcka ena långsidan, den nedfällbara.

Köpte den här som jag fingrat på ett tag. Den är så fin!

En önskan. Som aldrig kommer bli sann. För om den var det så skulle inte jag vara jag och inget av det som jag är så nöjd med i mitt liv skulle finnas. Jag är verkligen jättenöjd med mitt liv, precis såhär. Det finns en sak som sticker i ögonen. Som alltid kommer finnas i mitt bakhuvud, en saknad, något som aldrig kan fyllas. En saknad av något som många i min omgivning har, men inte jag, och kommer aldrig att få. Tids nog kommer fler ha det som mig, men egentligen är jag för ung, alla andra kommer att vara äldre. Men sånt är livet. Lite bittert ibland, bara att gilla läget, för verkligheten ser ju ut så. Man kan inte ha allt. Jag känner att jag har allt, nästan, och det här som saknas..det får jag vara utan. Jag är inte ensam om det, långt ifrån, jag vet. Men ibland känns det lite extra bara.