Mina systrar är där och ställer de frågor som vi vill ha besvarade. Varför läkarna gjorde som de gjorde. Varför den akuta skallröntgen dröjde 3 timmar extra för våran pappa. Om han blev tillfrågad om han ville ha behandlingen som tog hans liv.. Varför vi inte fick veta att han var döende förrän på kvällen när läkarna vetat om det hela dagen, där satt vi och trodde att han sov, men han låg i koma och inte en jävel sa något förrän flera timmar senare. Varför de lät oss gå ut och äta lunch när han var så ostabil, när vi kom tillbaka så var han liksom "borta"..

Så många frågor. Och inte fan får vi tillbaka våran pappa ändå och jag får aldrig visa honom våran lilla Tim, pappa får aldrig komma på ett smeknamn till honom som han gjorde åt alla andra barnbarn.

FAN vad jag saknar dig pappa!!! Det gör fruktansvärt ont!! Sorgen bröjar verkligen komma ikapp mig ännu en gång och jag finner mig själv i tårar allt oftare när ingen ser. Jag kan knappt tänka på pappa utan att ögonen fylls med tårar, speciellt när jag är ensam. Graven har jag inte heller besökt, det känns så jäkla tungt att gå dit.. hur som helst ska läkarna få veta vad vi tycker om deras "vård" och "omvårdnad", det är väl det som är syftet med att vi tagit det hela vidare och gjort anmälan till socialstyrelsen som vi blev tipsade av utav överläkaren på intensiven..

Här om kvällen så låg jag i sängen och var nöjd med livet och tittade på min sovande lilla bebis. Helt plötsligt får jag bara en känsla av att något är så jäkla fel. Då kommer jag åter igen på att min pappa är död och minnesbilder från sjukhuset kommer upp. Allt sköljer över mig som en jäkla flodvåg och jag får svårt att andas och ögonen tåras upp på mindre än en sekund känns det som. Vid sånna tillfällen går jag och låser in mig på toaletten och gråter, gråter för att jag är så lessen, gråter för att saknaden känns som en klump i bröstet, gråter för att det enda jag vill är att tröffa min pappa, och vetskapen om att det ALDRIG kommer att gå gör så jävla ont. När man vill något så väldigt mycket och det inte går så får man en hemsk känsla i magen.

Efter en lång stund är jag lugnare och går in och lägger mig i sängen och det känns en gnutta bättre, men inte helt bra. Sorgeprocessen är lång, har jag insett, jag undrar om jag någonsin kommer kunna tänka på pappa utan att känna en sån stor saknad att det känns som om jag har en stor sten i bröstet..? Jag vet inte..

Jag undrar vad pappa skulle ha kallat Tim.. Jag vet att han ännu inte skulle vågat hålla i honom, det gjorde han inte med Max heller förrän han blev några månader och var stadig. Tim är iaf döpt efter pappa, han heter Johan Erik i andranamn, det hette pappa.