Åååh vad fantastiskt skönt det är med halsbränna. Att vakna på nätterna av att det bränner i hela strupen och magen, och småkräkas lite då och då är sååååå härligt, och gott! Mums!
Vill lägga mig ner och böla och att det ska vara vårat datum nu, jag orkar inte meeeeeeeer!!

Imorgon går jag in i vecka 37. Har långtråkigt på dagarna, sovit middag två dagar på raken..
Känner mig isolerad, finns liksom inte så många andra alternativ. Smärtan i bäckenet/ljumskarna är inte att leka med. Inte sammandragningarna heller.. Men snart är det över.
Jag har valt att inte gå ut och "skylta" med snittdatumet den här gången, inte med könet heller på samma vis. Det finns en del skäl till detta. Ingen big deal egentligen, mest bara för min egen skull. Visst vet våra nära, vänner och familj. Men har inte känt att hela världen behöver veta. Det är vårat barn, våran tid nu innan, våra förberedelser och bara för att vi har en dag bestämd behöver inte alla veta, så jag väljer att inte prata om det med vem som helst. Hade jag fött vaginalt så hade ju ingen vetat när barnet kommer, så jag tycker inte att det finns någon anledning nu heller. Många är så nyfikna, och ska rota i precis allt som går att rota i. Man blir ständigt pockad på som gravid, speciellt i slutet. Man vill ju helst inte ens få på sociala "events".. Det är mina hormoner som talar misstänker jag, grinig och tjurig. Sen folk som man inte sett på 100 år som ska komma förbi och kolla bebis, eh, njä. Har man inte träffat mig under dessa gravida 9 månader, då kommer man inte få se röken av mig efter heller. Ganska enkelt.
Man vet vilka som är ens verkliga vänner när man själv är i dålig skick och vissa visar framfötterna och verkligen finns där för en. Ett samtal här, ett besök där, släpar ut en när man behöver etc. Det är vänskap.

Sprängfylld av hormoner. Verkligen. Det märks att det börjar dra ihop sig. Graviditeten lider mot sitt slut, humöret går upp och ner, från total lycka och eufori till lite depp och tänkande. Går in mycket i mig själv och har väldigt dåligt tålamod. Känner ofta av att jag vill vara ensam. Bara stänga in mig. Precis som de gånger då jag varit i det här skedet förr. Jag vet att det är normalt, och ibland (ofta) blir jag väldigt disträ, har svårt att lyssna, tänka och förstå. Jag hör vad folk säger men jag lyssnar inte, mina tankar tas upp av annat. Någon som aldrig varit höggravid kan inte förstå. Men snart är det över. Känner mig också väldigt skör och känslosam, ett kvitto på det fick jag för en stund sen då jag kollade min Facebook, det dök upp en bild på ett spädbarn, max någon vecka gammalt. En vuxen håller handen om dess hals och det lilla ansiktet är blått och läpparna lila. Det kvävs ser det ut som. Känner en enorm känslostorm skölja över mig och hur det svider till i ögonen och jag får hålla tillbaka för att inte gråta. Jag blir riktigt stött och förbannad över att jag tvingas se sånt här nu, eller över huvud taget, att det ens existerar så störda människor!
Usch.. Nu vill jag tänka på något positivt! 4 veckor kvar tills vi har våran lilla plutt hos oss! Längtar tills vi ligger på uppvaket, han på mitt bröst, sött snusandes..

Idag är vi med i Metro. En artikel om de ökande kejsarsnitten i landet! Sidan 02. Väldigt viktigt ämne, både de akuta och de planerade kejsarsnitten ökar. Själv är jag ju väldigt för att varje kvinna ska få välja förlossningssätt själv, först ska man bli införstådd med riskerna som kan uppstå vid de olika sätten, och även få statistik och ej proppad med en massa skrämsel och "skämsel"-propaganda om något av förlossningssätten. För det finns väldigt mycket skrämselpropaganda om kejsarsnitt som cirkulerar, och även att man som kvinna ska skämmas och känna sig dum och självisk för att man väljer kejsarsnitt framför vaginal förlossning. Jag tror att vi kvinnor är fullt kapabla till att själva välja, med rätt information och vägledning.

Även den här graviditeten har dränerat mig på "skönhet". Näsan har vuxit två storlekar, vikten ska vi inte ens snacka om, TVÅ ytliga blodkärl på ena låret, flåsar och flämtar för att det känns som jag inte får luft (inte vackert att se). Jag känner mig som Pumbaa, eller rättelse: jag ÄR Pumbaa! Fast Pumbaa kan ju åtminstone gå utan att vanka som en halt anka. Jajja, snart blir det hårdträning och gos med bebis:)

Jag måste verkligen rensa min Facebook. Ska nog ta och göra det på en gång. Alla dryga och otrevliga människor utan varken vett, etikett eller ett uns godhet i kroppen kan ju för övrigt göra världen en tjänst och självdö eller nåt, jävla amöbor!

Kulan, kaggen, magen. Kärt barn har många namn. Bebis som lever däri är ett riktigt starkt exemplar, livlig som bara den!

Ett färdigt exemplar, blev väldigt gott!

Gissa vad jag bakar? Yes, chokladbiskvier! Bakade det för nån vecka sen också, men det sa bara "TJOFF", så var de uppätna. Biskvier är ju så bra att baka många av, de håller sig bra i kylskåpet många dagar, plus att de går bra att frysa in också. Bild på färdigt resultat kommer sen:)

En vän var gullig nog att shoppa den här fina filten och snutten åt mig i sin hemstad när en affär där hade total utförsäljning:) är dom inte superfina! 150 spänn för båda istället för ca 400! Bebis kommer gosa gott med dom båda!

Eftersom barnen varit hemma hela veckan från dagis så har det behövts lite underhållning. Mina gamla akrylfärger åkte fram! Gissa om de tyckte det var roligt? Efteråt var det rätt ner i ett bubbelbad!

Vecka 32+2! Tungt! Tyngre blir det.