Den här graviditeten började ju aningens turbulent. En natt när jag var i vecka 7 vaknade jag upp av att jag kände att det var blött i sängen och på täcket. Trodde jag hade kissat på mig först, sen vaknade jag till och såg att det var blod, massor av blod.. Magen gjorde ont och krampade, gick upp på toan och det forsar mer blod. Jag var säker på att jag hade fått ett missfall. Inget kunde ju finnas kvar i magen nu, ont gjorde det också.
Åkte in till gynakuten direkt, trots att klockan var 02, tog en taxi, Erik fick vara hemma med barnen. Väl där fick jag komma in och bli undersökt direkt, och till min stora förvåning låg där ett litet frö, med pickande hjärta och allt såg bra ut. Jag hade en blödning i livmodern.. Var hemma två veckor från jobbet, blödde en hel del, jobbade en dag, blev heltidssjukskriven av en bra läkare som inte ville riskera min graviditet. Hade återbesök hos honom för drygt en vecka sen. Blödningen hade tillbakabildats/blött ut, och bebisen mådde kalas. I fredags förra veckan var vi på KUB, fick 1:20000! Och bebisen sprattlade på fint!
Men fortfarande mår jag väldigt, väldigt illa, kan inte ens hosta utan att kväljas, foglossning har jag fått också, igen.. Jobbade igår 5 timmar, för att iaf försöka. Men med det här illamåendet och spyan uppe i halsen och bäckenet nedre ryggen som värker och strålar ut i benen så kände jag att det helt enkelt inte kommer gå. Det är inte rätt mot jobbet eller mot mig. Idag ska jag till läkaren på mvc.. Är rädd att hon ska tycka att jag är fånig och vägra sjukskriva mig.. Och är rädd att inte bli godkänd av försäkringskassan.. Men men, kl 14:20 vet jag om jag klarar det första hindret. Jag vill inte behöva tjata, jag hoppas att hon tror på mig. Det var ingen lätt graviditet det här. Men väldigt önskad. Jag tror jag vet vad det gömmer sig för filur där inne, jag längtar tills vi får träffa honom.. För jag tror det är en liten lillebror:)