"Bappa", "mammama". Det kan min lilla bebis säga. Om man frågar vart lampan är så söker han med blicken upp i taket och sträcker ut handen mot lampan. Ber man honom klappa händerna ler han ett stort leende med alla fyra tänder och klappar sina knubbiga händer mot varann. Han kan stå korta stunder utan stöd om han tror att man håller i honom. Klättrar som en liten apa, upp på leksaksgarage, kartonger, ja allt.
Vart tar tiden vägen?
Var nyss inne och checkade en blogg, Luizas blogg, och såg att hon varit på ultraljud idag, och väntar en liten flicka i sommar. Grattis!!! I samma stund som jag ser bilden och läser hennes text så känns det som om jag själv låg där med den kalla gelen på magen och såg Tim spralla runt i magen, gapa och svälja fostervatten.. Gnuggade sig i ögat gjorde han när vi såg honom tumla runt också. Bebisen börjar försvinna.. Vart försvinner tiden?! Kan man stoppa den? Och Max har man ju accepterat att det är en cool stor kille med egen vilja och tycke. Även om man saknar hans bebistid också, den försvann i ett nafs. Så mycket som hände och jag mådde så otroligt dåligt i början pga den otroligt jobbiga förlossningen som slutade med ett väldigt akut kejsarsnitt, min sjuka mamma, bortgången av min hund och blåsljudet på max hjärta(det växte igen tack och lov..) vilken jäkla start vi hade. Och vad jag värdesätter den fina kontakten vi fick efter ett tag. Jag fick verkligen kämpa.. Nu mera vill han inte längre ha pussar på munnen, man får pussa på kinden. Idag hade han gjort ett kort till en flicka på dagis.. Hon är fem år, hihi! Så fint!:) Åh mina små älskade skrotungar!!!:)