Ja, jag bara undrar? Jag tycker man ser och hör överallt om föräldrar som inte vill ge sina barn något innehållandes socker, det bakas sockerfritt "gott gott", man ska göra sin egen barnmat, må satan ta den som köper burkmat eller fruktpureer på burk för det är det massor av socker och e-ämnen i, det hyschas och pyschas. Man ska skämmas mycket idag som förälder, skämmas om man inte gör som de där solsidanmorsorna som går hela jävla vägen med allt.
Och fan den som ger sina barn en ruta mjölkchoklad eller en kaka en helt vanlig vardag. Då måste man genast komma med en ursäkt efter, en ursäkt i stil med "ja men det är ju alla hjärtans dag, annars så har vi sockerförbud i veckorna" eller "jo men lilla Laban hade ju namnsdag idag, och då kan man få lite sött, annars är det lördagar som gäller!". Och sen ska man skämmas lite, skämmas för att man gett sitt barn någonting innehållandes en gnutta socker. Sen väntar man snällt på att de som sett en begå detta sockerbrott ska nicka medhållande och ge sin tillåtelse.. att det är OK (men fan bara den här gången) att DU gett DITT barn något med socker i. Hör ni hur sjukt det låter?
What's the deal föräldrarna?

Nu menar jag inte att ni ska trycka i era barn en 100-grams Marabou om dagen, för det gör givetvis inte jag heller. Men vart tog det sunda förnuftet vägen?

Och den här meningen "Olle ska inte få smaka godis/kakor/bullar förrän han är gammal nog att be om det själv". Den meningen spyr jag lika mycket på som jag gör när det börjar pratas genusperspektiv. Oj förlåt, måste avrunda här, fick upp lite spya i munnen.

Anyway, är det bara jag som inte är någon sockerhitler..? Jag känner att vi få som är kvar är utrotningshotade, näst intill utrotade.. tråkigt tycker jag. Can anybody heaaar meee? :)