Biokvällen med syrrorna är slut sen länge. Tack vare äldsta syrran så slopade vi Friends with benefits och såg Jägarna 2 istället. Inte mig emot! Det var en väldigt bra och välgjord svensk film, bra skådespel och genomtänkt handling. Me likey! Efteråt gick vi och fikade lite och pratade. Tack för ikväll systrar! På vägen hem passade vi på att svänga förbi pappas grav. Tyst och stilla på gravplatsen kl 21 på kvällen.. Önskar att du såg oss ibland pappa. Just nu saknar jag dig sådär jättemycket så det sticker till i bröstet när jag tänker på dig, och jag ser ditt ansikte när jag blundar. Ibland känns du så nära mig. Ibland känns det som om jag kan få träffa dig om jag önskar tillräckligt mycket. Dumma idéer man får, eller hur? Ren desperation och en slags försvarsmekanism kanske, det är jobbigt att tänka på det omöjliga, därför inbillar man sig kanske möjligheter, om än omöjliga möjligheter. Bara för att det ibland ska kännas lättare, trots att det egentligen inte är det. Saknaden blir inte lättare, den kommer bara i ännu större vågor när den väl gör sig påmind. Vågorna av saknad som i början var stora tsunamivågor har nu uppnått en höjd så hög som en 300-våningsskyskrapa, det är inte kul när de kommer. Ibland blir det svårt att andas och tårarna rinner som floder ner för kinderna, ibland biter man ihop, rädd att någon ska se saknaden som känns som om den står inristad i pannan.
Fan pappa! Du skulle varit med ikväll och sett Jägarna 2, du hade tyckt om den! Puss och kram pappa, jag hoppas att jag får drömma om dig inatt..