Suck och stön. Fy vad hemskt. Jag är så feeeeet! Kolla vad magen bara VÄLLER över byxorna. Jag har gått upp till 55 kilo, FATTAR INTE HUR DET KUNDE HÄNDA. OH MA FAKKIN GAAAD.

Jag har hört smala och normalviktiga tjejer klaga över sina små minifläskvalkar så länge jag kan minnas. Ända sedan jag var en liten fläskig tjej som knappt fick plats i sin baddräkt och såg ut som en liten falukorv när den väl satt på plats. Ända sedan ordet "tjockis" och "fetto" ekade när jag gick i korridorerna. Ända sedan jag gick gråtandes hem från skolan för nån dum hormonstinn skitunge hade kallat mig för "feta jävel". Ingen kallade dessa tjejerna för fetto... de som klagade. Jag klagade aldrig. Jag led i det tysta. För det är så vi tjockisar gör. Eller skämtar om våran vikt för att skydda oss. Är man fet måste man vara rolig för att väga upp utsidan med lite humor för att folk ska tycka om en. Och det är bäst att visa att man vet om att man är fet så ingen annan hinner före att påpeka det. För då blir det pinsamt. Pinsamt vill en tjockis undvika, för det har man inte självförtroende att handskas med, inte heller att säga ifrån.

Det händer inte allt för sällan att man stöter på de här tjejerna i vuxen ålder också, de här som klagar och fiskar sympati och säger "åh jag behöver verkligen gå ner tre kilo". Ehhh... tre kilo väger en av mina bajskorvar typ, gå och skit så är saken en done deal.. Hade en vän som alltid klagade, förr.. hon finns av många skäl inte kvar i mitt liv. Min sympati fick hon aldrig. ALDRIG.
Den dagen ni smala jävlar står och trampar i mina skor för 2 år sen och vågen visar tresiffrigt eller nära inpå, då kan ni få klaga, då kan ni få min sympati.
Jag skulle vara den gladaste jävla människan i världen om jag hade ett BMI som visade normalviktig. Jag kämpar som ett jävla djur och ändå har jag fortfarande ett BMI som visar överviktig, att jag behöver gå ner mer. Och jag ser det som ett hån att någon som inte ens är tjock tar det ordet i sin mun och kallar sig själv det. Vad gör det då MIG till, om en normalviktig person är tjock, vad FAN är då jag?
Super-duper-as-jätte-xxxxxxl-amerikana-fläsko-fettis?
Jag önskar att ni kunde låna min fatsuite från 2009 och känna hur det kändes att väga 100 kilo, att ha ont i knäna, inte orka röra på sig, ta bussen överallt för att man inte orkar gå 3 kilometer, inte orka leka med sitt barn, skämmas när man går ut, behöva köpa kläder i stlk 44 och BARA i mjuka stretchiga material..

Jag önskar att jag kunde äta vad fan jag ville och leva osunt och bara lägga på mig nåt enstaka kilo. För mig funkar det inte så, om jag inte sköter min kost så visar vågen det efter någon dag bara och jag får kämpa i över en vecka för att bli av med den där menyn från mcdonalds eller vad det nu var som jag unnade mig. Jag kommer alltid få kämpa, jag kommer aldrig kunna leva på skitmat och halvfabrikat, jag kommer aldrig kunna sluta träna och röra på mig. En del av mig är tacksam för det, för jag känner mig otroligt stark och "ren", sund, och jag älskar att träna, en annan del av mig hatar att jag aldrig kommer kunna bara "leva" och bara släppa vikt-tyglarna som vissa kan..
När jag träffade Erik var jag ganska smal. 58 kilo vägde jag då. Pga alla störda ideal, mobbning hela skoltiden som toppades med en inte alltför snäll första pojkvän som sa att jag borde gå ner i vikt.. så började jag svälta mig själv. Jag kunde gå dagar och inte äta nånting, bara vatten och lite saft ibland. Jag misshandlade min kropp. Och när jag till sist kände att jag ville börja äta lite smått, när jag träffat Erik och märkte att han älskade mig som jag var, då var det jättesvårt att börja äta. Jag fick peta i mig mat, små miniportioner och jag mådde jätteilla.. uppenbarligen så gick jag upp i vikt igen. Och därefter så har jag alltid varit en pendlare.. 
Och nu går jag ner på bästa möjliga sätt, balanserad kost, träning och motion, jag bygger upp muskler och bränner fett. Jag mår bra.
Det här idealet vill jag föra över till mina barn. När de är stora kommer de aldrig få höra mig gnälla om att jag är "fet" när jag egentligen inte är det. Jag vill inte att de ska växa upp och få en skev bild av ordet fet, inte heller att de kanske kommer att tro att de själva är feta och få samma problem som jag själv hade och aldrig känna att de är fina som de är.

Och en sak jag har konstaterat, oavsett hur smal jag än blir och när jag når min målvikt, oavsett det så kommer jag alltid att känna mig som en tjockis. Inne i själen. Även om jag aldrig kommer säga det högt. Jag har levt så många år som en tjockis, och kommer alltid i smyg vilja klippa till alla smala som klagar på sin "övervikt". Jag har aldrig känt mig smal. Jag har aldrig varit nöjd med mig själv. En dag hoppas jag att jag blir det. Idag älskar jag mig själv trots att jag inte är nöjd med hur jag ser ut än. För jag tycker ändå att jag duger och jag tränar inte bara för att bli smal. Jag tränar för att leva ett långt och hälsosamt liv, för att finnas där när mina söner blir pappor, för att bli gråhårig tillsammans med min man, för att leva loppan när pensionärsdagarna börjar... bland annat.

Tänk för fan efter vem ni står och beklagar er inför och rannsaka er själva varför ni lagt på er lårfläsket.. sluta gnäll och gör nåt.