Jag kommer nog om 5 månader att släppa min "mamma-prestige" och bara "göra't".. Skita i hur man SKA göra det och bara göra det så som det känns tryggast för mig med min historia.
Jag skiter i vad folk tycker, jag skiter i om folk tycker att jag är "mindre mamma" och "mindre duktig".

Varför ligger det sån prestige i HUR MAN FÖDER sitt barn?
Varför är man så mycket duktigare för att man klämt ut sitt barn genom muttan? Plus i kanten för alla dom som klarat det "heeeelt uuuutan bedööövning". Jamen grattis till er då för fan. Och jävlarimig vad duktig man är om man dessutom har spottat ut ungen med raketfart, med en krystvärk eller så, då är man helt jävla bäst i världen. Om man dessutom sprungit ett marathon samma dag så är det en guldstjärna i hörnet på förlossningsjournalen.

Är man mindre duktig för att man blivit snittad? Är man ÄNNU mindre duktig för att man VÄLJER snitt? Jag har tänkt på det, och jag tycker inte det, kanske inget jag skulle välja själv av ren "bekvämlighet", för det är allt annat än bekvämt att få magen uppskuren, magmusklerna isärslitna och livmodern uppskuren. Ligga på operationsbordet och inte ha kontroll, undra vad som händer bakom den gröna duken. MEN.

Jag tror jag kanske har bestämt mig. Jag har läst om fördelar och nackdelar. Jag vet vad ett snitt innebär. Jag vet också att eftersom jag är snittad med första barnet så löper jag en mycket högre risk för att även denna förlossning kommer sluta med akutsnitt, jag löper en högre risk för att livmodern ska brista och då kan både jag och bebisen dö, jag löper en extra hög risk vid igångsättning för detta, även om jag får värkstimulerande dropp vilket ökar risken för brusten livmoder en jäkla massa ggr.

Jag vet hur jävla ont det gör efter ett snitt. Att det tar så mycket längre tid att återhämta sig. Jag ville så jävla gärna föda det här barnet vaginalt som vilar i min mage. Men jag tror inte att jag kommer att våga ta den risken. Jag kommer ju bli förkrossad om det slutar med ett till akutsnitt.. kan jag välja så är det ju bättre med ett planerat snitt som går lugnt och fint till. Där jag kan få behålla lite kontroll och ett uns av min värdighet.

Jag måste verkligen analysera detta vidare.. men jag tror att en del av mig har bestämt sig, även om det sjukligt nog är en sorg att inte få vara den där barnafödande urtidskvinnan som alla kvinnor verkar längta efter att vara.

Jag kanske ändrar mig? Ju längre in jag kommer in i den här graviditeten, desto mer anti blir jag dock till en vaginal förlossning, ja för min egen del då.. Ska ta upp det här med min barnmorska nästa gång jag är nere på MVC i slutet av november.