Södersjukhuset..


Jag vill egentligen inte dit. Överhuvud taget. Inte alls. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där när jag gick ut genom dörrarna därifrån på förmiddagen den 14:e juni. Pappa hade somnat in samma morgon efter dygn av en kamp som han inte kunde vinna. Oddsen var emot honom. 

Och nu ska jag dit, idag kl. 14:00 har jag och min storasyster stämt möte med överläkaren, dr. Bengt Ullman på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning), där pappa vårdades sina sista dygn i livet.

Vi har många frågor om pappas behandling och om hela händelseförloppet. Frågor som vi vill ha svar på för att kunna gå vidare och bearbeta det fruktansvärda som hände i början av sommaren. Vi vet ju att han inte kommer tillbaka för att vi får svar på de här frågorna, inget kan få honom att komma tillbaka. Men jag behöver veta. Jag har så många VARFÖR som ligger och gnager i mitt huvud efter att ha läst igenom pappas journal så föddes det ännu flera varför... varför varför varför... Varför gjorde de som de gjorde? Hur kunde läkarna göra en sån skev bedömning och vara så aggressiva i sin behandling. Vad fan tänkte de med?! Hur kunde personalen där bahandla oss syskon så dåligt.. Ingen av oss syskon söker efter en syndabock, någon att skylla pappas död på, så är det verkligen inte, men efter att ha läst hela händelseförloppet i journalen kan man inte annat än att åtminnståne ifrågasätta en del av det som står, för det går inte hand i hand med riktlinjerna för behandling av strokepatienter, så man undrar ju om vi bara hade jäkligt otur eller om det är standard att man frångår lite "regler" vid strokebehandlingar på SöS, om så är fallet så kan ju fler råka illa ut, och det är inte okej, lika lite okej som det var att min pappa avled.. Både jag och min syster utbildar oss för ett fratida arbete inom vården och har läst på en del om stroke.. och då kan man inte låta bli att ifrågasätta, det vore inte rätt att bara försöka förstränga och gå vidare, vi kan inte det, jag måste få veta..

Kanske blir jag klokare efter besöket, kanske inte. Jag vet inte vad jag vill att Dr. Ullman ska svara på våra frågor. Ett erkännande, ärlighet, uppriktighetm, bekräftelse... nej jag vet inte.  

Vi får se hur det går. Jag vill som sagt inte sätta min fot där. Men idag gör jag det. För min skull och för pappas skull.

Imorgon har det gått 4 månader. Saknar dig fruktansvärt mycket lilla pappa.. Men vi ses i mina drömmar..
*Puss och Kram*

Dr. Bengt Ullman