Fick jag för en stund sen, min ena syster ringer och säger att mamma ligger inne på Huddinge sjukhus. Satt och kollade på "himlen kan vänta", uppföljningen, det handlar döden och livet. Inte det mest ultimata att se kanske.. Jag blir iskall av telefonsamtalet. Varför? hur? när? Är det en till stroke? Mår hon bra? Är det hennes diabetes? Har hon ramlat? Får hon komma hem? Ska jag komma dit? Kan hon prata?

Den här gången är det blodtrycket, det var så lågt att mamma inte kunde gå stadigt och grannen tillkallade ambulans. Mamma kommer ligga inne på observation under natten men mår nu bra, efter dropp osv. Neurologen ska ta sig en titt på henne också för säkerhets skull.

Älskade lilla mamma, vi behöver dig! ♥

Man går verkligen alltid, på något undermedvetet sätt på helspänn, det har man nog gjort sen det där första samtalet.. jag sitter på sängen på BB, jag och Erik gör oss redo för att åka hem med Max, han är påpälsad till tänderna trots att det bara är den 28:e september. Min mobil ringer mitt i lyckoruset av att äntligen få lämna sjukhuset. Hela min "jag har blivit mamma och är lycklig-bubbla" spricker. Det är min syster Mia, hon åker ambulans med mamma som är halvt förlamad på ena sidan, Mia är lessen, jag blir lessen, jag pratar en kort stund med mamma, man hör inte så bra vad hon säger, hon sluddrar. Jag gråter hysteriskt där jag sitter på sängen, på BB, jag ska vara världens lyckligaste, för jag har blivit mamma och ska åka hem från sjukhuset med världens finaste bebis och sambo, medans min egen mamma just i den stunden läggs in på ett sjukhus några mil därifrån..

Så jag kommer nog alltid att gå på helspänn, när man minst anar kan det komma..