ÅÅÅÅÅH VAD JAG ÄR FEEEEET!
Jag har hört smala och normalviktiga tjejer klaga över sina små minifläskvalkar så länge jag kan minnas. Ända sedan jag var en liten fläskig tjej som knappt fick plats i sin baddräkt och såg ut som en liten falukorv när den väl satt på plats. Ända sedan ordet "tjockis" och "fetto" ekade när jag gick i korridorerna. Ända sedan jag gick gråtandes hem från skolan för nån dum hormonstinn skitunge hade kallat mig för "feta jävel". Ingen kallade dessa tjejerna för fetto... de som klagade. Jag klagade aldrig. Jag led i det tysta. För det är så vi tjockisar gör. Eller skämtar om våran vikt för att skydda oss. Är man fet måste man vara rolig för att väga upp utsidan med lite humor för att folk ska tycka om en. Och det är bäst att visa att man vet om att man är fet så ingen annan hinner före att påpeka det. För då blir det pinsamt. Pinsamt vill en tjockis undvika, för det har man inte självförtroende att handskas med, inte heller att säga ifrån.
Det händer inte allt för sällan att man stöter på de här tjejerna i vuxen ålder också, de här som klagar och fiskar sympati och säger "åh jag behöver verkligen gå ner tre kilo". Ehhh... tre kilo väger en av mina bajskorvar typ, gå och skit så är saken en done deal.. Hade en vän som alltid klagade, förr.. hon finns av många skäl inte kvar i mitt liv. Min sympati fick hon aldrig. ALDRIG.
Den dagen ni smala jävlar står och trampar i mina skor för 2 år sen och vågen visar tresiffrigt eller nära inpå, då kan ni få klaga, då kan ni få min sympati.
Jag skulle vara den gladaste jävla människan i världen om jag hade ett BMI som visade normalviktig. Jag kämpar som ett jävla djur och ändå har jag fortfarande ett BMI som visar överviktig, att jag behöver gå ner mer. Och jag ser det som ett hån att någon som inte ens är tjock tar det ordet i sin mun och kallar sig själv det. Vad gör det då MIG till, om en normalviktig person är tjock, vad FAN är då jag?
Super-duper-as-jätte-xxxxxxl-amerikana-fläsko-fettis?
Jag önskar att ni kunde låna min fatsuite från 2009 och känna hur det kändes att väga 100 kilo, att ha ont i knäna, inte orka röra på sig, ta bussen överallt för att man inte orkar gå 3 kilometer, inte orka leka med sitt barn, skämmas när man går ut, behöva köpa kläder i stlk 44 och BARA i mjuka stretchiga material..
Jag önskar att jag kunde äta vad fan jag ville och leva osunt och bara lägga på mig nåt enstaka kilo. För mig funkar det inte så, om jag inte sköter min kost så visar vågen det efter någon dag bara och jag får kämpa i över en vecka för att bli av med den där menyn från mcdonalds eller vad det nu var som jag unnade mig. Jag kommer alltid få kämpa, jag kommer aldrig kunna leva på skitmat och halvfabrikat, jag kommer aldrig kunna sluta träna och röra på mig. En del av mig är tacksam för det, för jag känner mig otroligt stark och "ren", sund, och jag älskar att träna, en annan del av mig hatar att jag aldrig kommer kunna bara "leva" och bara släppa vikt-tyglarna som vissa kan..
När jag träffade Erik var jag ganska smal. 58 kilo vägde jag då. Pga alla störda ideal, mobbning hela skoltiden som toppades med en inte alltför snäll första pojkvän som sa att jag borde gå ner i vikt.. så började jag svälta mig själv. Jag kunde gå dagar och inte äta nånting, bara vatten och lite saft ibland. Jag misshandlade min kropp. Och när jag till sist kände att jag ville börja äta lite smått, när jag träffat Erik och märkte att han älskade mig som jag var, då var det jättesvårt att börja äta. Jag fick peta i mig mat, små miniportioner och jag mådde jätteilla.. uppenbarligen så gick jag upp i vikt igen. Och därefter så har jag alltid varit en pendlare..
Och nu går jag ner på bästa möjliga sätt, balanserad kost, träning och motion, jag bygger upp muskler och bränner fett. Jag mår bra.
Det här idealet vill jag föra över till mina barn. När de är stora kommer de aldrig få höra mig gnälla om att jag är "fet" när jag egentligen inte är det. Jag vill inte att de ska växa upp och få en skev bild av ordet fet, inte heller att de kanske kommer att tro att de själva är feta och få samma problem som jag själv hade och aldrig känna att de är fina som de är.
Och en sak jag har konstaterat, oavsett hur smal jag än blir och när jag når min målvikt, oavsett det så kommer jag alltid att känna mig som en tjockis. Inne i själen. Även om jag aldrig kommer säga det högt. Jag har levt så många år som en tjockis, och kommer alltid i smyg vilja klippa till alla smala som klagar på sin "övervikt". Jag har aldrig känt mig smal. Jag har aldrig varit nöjd med mig själv. En dag hoppas jag att jag blir det. Idag älskar jag mig själv trots att jag inte är nöjd med hur jag ser ut än. För jag tycker ändå att jag duger och jag tränar inte bara för att bli smal. Jag tränar för att leva ett långt och hälsosamt liv, för att finnas där när mina söner blir pappor, för att bli gråhårig tillsammans med min man, för att leva loppan när pensionärsdagarna börjar... bland annat.
Tänk för fan efter vem ni står och beklagar er inför och rannsaka er själva varför ni lagt på er lårfläsket.. sluta gnäll och gör nåt.
IB Laursen
LÄNGTAR till den kommer hem till mig! Så vacker! Köksprylar är så kul att handla, TÄNK den dagen jag har ett större kök med nåt till skåp? LÄNGTAR. Då ska jag göra det lite sådär lantligt och shabby chickt som jag är så förtjust i!
Mer mat!
Tror det är en kombination av min alldeles för kalorisnåla kost och kanske lite stress som ligger bakom det här.. jag vill så mycket och dygnets timmar räcker aldrig till. Kvinnogrej det där, vara alla till lags, ha ett städat och fint hem, välsnutna ungar med rena kläder, göra all mat från sctratch, göra allt för alla, hinna med träningen 5-6 dagar i veckan.. alltså jag kan fortsätta i all oändlighet. DUMT. Jag som brukar förespråka att hellre ha ett skitit hem och en tvätthög som mount everest, bara man hinner med det viktigaste - Mig själv och de mina. Skärpning nu!
Igår började jag att äta mer, ska upp i 1200 kalorier MINST/dag och tränar jag bort 600 kalorier så ska jag tamejtusan ÄTA upp dem igen! Jag tränar alldeles för mycket för att äta så pass lite. Nu vill jag bygga upp min kropp på riktigt, jag vill få muskler, forma, bränna fettet och leva sunt! Det är mitt motto! VÅGEN ska jag lägga på hyllan för ett tag. I tre veckor ska måttbandet vara min enda vägledning, och mitt välmående!
Nej, barnen trynar sen länge och mannen ligger däckad. Dags att gå och mysa ner sig i sängen.
BVC besök!
Var på BVC i onsdags, två dagar innan Tims 4-månadersdag! Jag ville veta vad han vägde och hur lång han var, om han är på "kurvan". Han låg en kurva under medel på längden OCH vikten. Helt normalt ocg gekr perfekt! Sköterskan tyckte han hade precis lagom mycket hull och såg väldigt fin ut!
62,5 cm och 6230 gram!
Lilleplutt!
Man kan inte mäta sorg
Jag fick för någon vecka sen höra att jag var kall. Och det värsta var att jag faktiskt höll med, inte jämt, men när det handlar om sorg och äldre människor som gått bort, död etc. Då blir jag lätt ganska kall. För jag jämför min sorg med andras.
Jag hade väldigt svårt att känna empati för en gammal kompis farmor. Bara veckor efter att pappa gått bort så skrev den här "kompisen" till mig på nätet, och frågade om pappa dött, av vad och beklagade lite snabbt, bara för att sekunden senare ojja sig om att hans farmor dött, som var typ 110 ÅR som han ALDRIG träffade! Jag blev så ävla förbannad. Kändes som om jag skrev med en förståndshandikappad människa, en kylig guldfisk.. I det fallet så BÖR man inte jämföra sorg. Den ena sorgen gäller något fullt naturligt, ljuset släcks för en gammal människa, den andra sorgen gäller en person som säkert kunde ha haft 15-20 bra år kvar och har barn som inte ens nått 20-årsstrecket. Och det hemska är att folk skäms inte.
Där jämför jag fan sorg. Sen finns det människor som alltid tycker att de har det så jävla mycket värre än alla andra. Det är alltid NÅGOT som INTE är bra. HUR orkar ni leva folket?! Ibland halkar jag dit, till den mörka kalla sidan av mitt jag. Jag vill kräkas när någon beklagar sig, slå denne på käften och skrika "LEV och uppskatta att du LEVER". Jag har blivit så. Ibland, inte alltid. Jag är inte kall jämt. Inte bitter heller. Men ibland så kommer den sidan fram, då tänker jag mycket på pappa, saknar honom och tänker att HAN aldrig klagade...förrän det var för sent..
Och vad fan vill jag med det här inlägget? Tala om att jag är en kall person som avskyr folk som gnäller? Nej verkligen inte. Säga att jag inte tycker att äldre människors liv är lika mycket värda? NEJ för det tycker jag att de är. Vet inte vad jag vill.
Jag ÄR kall när det kommer till döden. Och jag bestämde redan ett par veckor efter pappas död att när alla andras föräldrar dör, någon gång gör de det, om man inte själv går bort före. PUNKT! När det händer. Då har jag bara en handfull av människor som jag kommer att finnas där för, några få vänner som fanns där för mig, dessa människor kommer jag hjälpa, stötta, trösta, ringa till.. och om ni inte svarar så kommer jag prova att ringa lite senare ända tills ni orkar prata, jag kommer åka till er och finnas där till 110%. Ni andra vet nog vilka ni är. Och när dagen kommer då ni får samtalet att er mamma/pappa inte finns längre så kommer ni att skämmas något så fruktansvärt för era egositiska handlingar (eller brist på) och att ni aldrig ringde..och eran eviga tystnad. Möjligtvis dumma saker som sagts.. ja vad vet jag.
Sorgen har olika faser, jag antar att jag idag är på BITTER/ARG/FÖRBANNAD fasen..
4 månader
Igår.
När vi pratade i telefonen förut när Max var liten och jag sa att han kunde vara jobbig ibland så sa du antlingen "Det är bra det" eller så hävdade du bestämt att "Max inte kunde vara jobbig". Pappa, han KAN vara jobbig. Faktiskt. Men det gör inget, för han är ju min. Tim är en gullig liten bebis som börjar visa en ganska bestämd sida, med lite temperament. Precis som jag. Och precis som du. Jag önskar att han hade fått träffa dig. Sett dig. Det hade betytt mycket. Max kommer ihåg dig. Jag vill aldrig att han ska glömma!! Han sa igår att alla blev lessna när morfar var sjuk/på sjukhus. Berättade för honom att jag saknar dig jättemycket. Han sa att han också saknar dig.
Gravstenen står på plats nu. Du hade säkert inte velat haft en sten. Men vi ville ha det. Den är fin pappa. Det hade du nog också tyckt. En plats där vi kan vara och sakna dig. Något att pyssla om. Nu kan vi ju inte komma hem till dig. Sista gången jag stängde dörren hos dig minns jag. Hade hämtat färg som skulle till tippen. Det var tomt. Erik satt ute i bilen med Max och väntade. Jag stod och grät och gick runt och kände på väggarna, tittade ut från balkongen och tänkte på dig, tittade ut över glimten av mälaren, tänkte att du stått där för inte alls länge sen och tittat ut också. Erik kom upp efter en stund och undrade vart jag tagit vägen. Han hittade mig snörvlandes i hallen.
Nu ska jag ta hand om mina grabbar... Puss och Kram pappa, jag älskar dig!
Viktfan!
MEN. Jag ger INTE upp! Kilona och fläsket ska bort, en gång för alla! Så det så!
Box-passet
Man kan ju milt uttrycka det att jag INTE hade behövt tränat benen på gymmet INNAN box-passet. MY GOD det var tuff träning. Instruktören var hård och körde slut på allt och alla som var på passet!
Springa, upphopp, jumpin jacks, extremt mycket boxning. Herreguuuud!
Grymt pass! Idag blir det Bodypump! Ska bli riktigt skönt! Får se vad vågen visar på måndag!! WIHIIII!
Box!
Hoppas att boxpasset ger bra träning! Ska dit en halvtimme innan och träna för att vara säker på att jag får den träningen jag behöver! :)
Passberskrivning: Ett konditionspass där boxning varvas med sparkar och styrka. Vi jobbar i par med kuddar och handskar. Ett inspirerande pass där vi utmanar oss själva och sätter konditionen på prov.
Låter bra! Pepp pepp, handskarna på!
Förresten är jag nu bara 2 ynka kilon ifrån vikten jag hade när jag blev gravid med Tim. När jag nått den så har jag MAX, och då menar jag MAX 15-17 kilo kvar, beroende på när jag tycker att det räcker. Det känns härligt! När jag gått ner till min nuvarande målvikt så har jag gått ner drygt 40 kilo från vad jag vägde när jag var som störst! HEJ o HÅ!
Vi har förresten blivit med kamera
- 15,1 megapixels CMOS-sensor
- Full HD-filmer (1080p)
- Höga ISO upp till 12800 vid svagt ljus
- Upp till 3,4 b/s med upp till 170 JPEG-bildserier
- 3,0” Clear View LCD-skärm med direktvisningsläge
- 9-punkters AF-system
- DIGIC 4
- EOS inbyggda rengöringssystem
- Kompatibel med EF/EF-S och EX Speedlite
Är vi nöjda? JA! Väldigt bra köp. NU kan vi ta massa fina bilder på våra skruttungar!
Lista jag hittat på nätet.
BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Ja eftersom det tycks vara ganska svårt att sminka sig annars och se hur olika klädesplagg sitter..
Gnälla: Jadå, det gör väl alla ibland?
Skrika: Ja.
Sova: Nej jag är en vampyr... dum fråga, självklart sover jag.
Ha ångest: Inte så ofta, snudd på aldrig. Många som missbrukar det ordet tycker jag. Det är skillnad på ångest och ÅNGEST.
Skada dig själv med flit: Eh, nej?
Ta mediciner du inte borde ta: Nope. Piller tar man om man behöver NÄR man behöver, det är skönt att slippa!
Vilja dö: Nej
Drömma mardrömmar: Inte så ofta
Drömma sexdrömmar: Inte så ofta..
Ta droger: Nej
Försöka vara annorlunda: Nej, jag gillar mig.
Klä dig i svart: Ofta
Gå till kyrkan: Inte alltför ofta.
Gå i skolan: Ja
Röka: Usch nej!
Ha sex: Självklart! Det är en viktig del i ett sunt förhållande.
Ljuga: Näe.
Hata folk: Ja, det finns en handfull människor, de vet vilka de är och dem kan jag uppriktigt säga att jag faktiskt hatar och önskar all olycka som finns på denna jord. MEN de människorna är inga som upptar mina tankar dagligen, eller ens ibland. Nästan aldrig. De är inte värda min tid.
Lita på folk: Ja. Blåögd..
VEM:
Saknar du: Pappa!
Vill du döda: Ingen?
Rörde dig sist: Erik nyss när vi gjorde frukost fick jag en lång och mysig kram.. och en puss :)
Vill du slå: Återkommer någon gång om det när jag är arg.
Kysste dig sist: Min man
Vill du kittla: Mina pojkar.
Kramade du sist: Erik
Vill du prata med: Pappa..
Skrek du på sist: Max
Vill du vara som: Är nöjd med mig!
Sårade dig sist: Vet inte..
Vill du bli galet full med: Vene..
Gjorde dig riktigt glad senast: Blir ofta glad. Kommer inte ihåg.
Fick du sms från senast: Min storebror Robban.
Ringde dig senast: Sara
Är vackrast på jorden: Min familj
HAR DU:
För många vänner: Nej
Förföljelsemani: Nej
Tvångstankar: Nej!
Någon annan psykisk sjukdom: Nej
Någon fysisk sjukdom: Nej
Någon skada: Ptja, ett knä som är brutet när jag var 2 år som knäskålen kan ploppa ur på vid fel rörelse..
Färgat håret: Ja
Brutit några ben: Ja ena benet.
Några piercings: Usch nej, fult som satan och ganska WT om någon frågar mig..
Egen dator: Jao.
Bra självförtroende: Nja, ibland.
Kysst någon: Ja
Haft sex: Ja
Köpt kondomer: Nej
Tagit nakenbilder: Ja
Sagt jag älskar dig till någon idag: Ja
Bjudit ut någon: Nej
Varit kär: Ja
Dumpat någon: Nej
Stulit någonting: Ja
Lämnat landet: Ja
Tuttat eld på nått: Ja
Gjort något olagligt: Ja självklart!
HUR:
Svarar du i telefonen: ”Johanna" eller "Hallå"
Fördriver du tiden: Jag har två barn..
Mycket pengar har du: Man kan alltid ha mer..
Tjänar du pengar: Föräldrapenning
Ofta diskar du: Diskmaskinen gör det åt mig
Ofta städar du: Lite varje dag, tycker jag. Men det kan kanske inte klassas som städning ens, haha!
Många stör du dig på: Finns ett fåtal
Ofta träffar du din familj: Ganska ofta
TROR DU:
Att du kommer bli något: Jag är redan något
På gud: Nä
På rymdvarelser: Nä
Att folk tycker om dig: Det beror nog på vem man frågar. Vissa tycker nog om mig och vissa tycker nog att jag inte är en sån jäkla rolig människa. Jag bryr mig inte så mycket faktiskt..
På ett liv efter detta: Hoppas.
Att fiskar kan tänka: Haha. Ingen aning.
Att du kommer leva länge: Jag hoppas verkligen det!!
Fint ordspråk
"Ingen kan dö som levat har, i minnet lever jag ju kvar"
Och det stämmer ju faktiskt. En dag hoppas jag vi ses igen. Fina älskade pappa. Idag saknar jag dig sådär mycket igen. Idag är en såndär dag. Allt kommer ikapp och slungas mot en i 180 kilometer i timmen och det är svårt att ta in vad som hänt. Den 13:e juli är det en månad sen vi hade din begravning och la rosor på din kista medans orgeln spelade "My heart will go on". Allt var så vackert. Hur kan något så vackert göra så ont att tänka på? Vi träffade din bror Julle på begravningen. Han åkte hit från Finland. Han var så lik dig. När han gick brevid mamma så var det som att hela världen stannade. Jag bara tittade. Och önskade tyst att det skulle vara du pappa. De gick arm i arm, småpratade och såg ledsna ut. Det såg verkligen ut som du och mamma som kom gåendes mot kapellet. Och herregud vad jag önskade att det var så också. Du kan inte ana!! När jag fick en lång kram av Julle så kändes det som om du kramade mig. Och när jag blundade så kändes det som om jag var 5 år och tillbaka i din famn. Pappa. Idag är en såndär dag då jag saknar dig fruktansvärt mycket. Jag älskar dig! "Jaja, vi säger så.." Puss och Kram pappa!
Från en halvsnygg C/D till en saggig D/E..
...påväg ner till en C..? en slapp sådan.. degig och lös. KUPA. Jag snackar kupstorlekar. PATTAR. BRÖST. BRÖN. TUTTAR. BOOBIES. LÖKAR. Och NEJ. De blir alltså INTE hängiga av amning. Utan av graviditet. Det är jag levande bevis på. För jag har inte ammat många veckor i mitt mammaliv..
Förut kunde jag få frågan "Har du silikon?" Och en av Eriks klasskompisar när han läste sin KY-utbildning envisades med samma fråga till Erik i ca 1 år: "Hur mycket kostade dom?"
Idag är det inte någon som kan missta sig längre. Ingen som frågar.. Hur mycket jag än försöker så är det absolut inte samma fasthet som förr, inte heller att få upp dem i en sjysst höjd.. de är tillochmed skrynkliga när jag ligger på ett visst sätt. De har även börjat sina, innehållet har börjat tunnas ut.. något som jag trodde var omöjligt, men nu efter två barn så inser jag att det inte är det.
När jag fyllt 30 så är det dags för en 30-årsservice. Mina bröst behöver lagas. Fixas. Repareras. Återställas till den mån det går.
Jag undrar hur de kommer se ut när jag gått ner till min målvikt. Ska bli kul att se. Jag är inte ledsen för hur jag ser ut idag.. även om vissa kanske skulle gå över eld och vatten för att inte behöva se ut som mig. Men jag kan ju erkänna att jag önskar att min kropp hade sett lite mer "26-år och fräsch" ut än "hej jag heter Berit och är 68 år".
Jag är otroligt tacksam för mina två fina söner. För det är så jäkla värt det, varenda bristning och hänglökarna, ärret på magen och vecket. Helt klart. Jag har fått något ovärderligt, och det enda jag har behövt göra var att låna ut min kropp i 18 månader till de två finaste små personerna jag vet i denna värld.
Max brukar kalla mig "snyggingmamma", och när jag har sminkat mig och tagit på mig lite finare kläder brukar han säga att jag är "jättesiiin" (jättefin). Och det härliga är ju att han tycker det, han tycker ju att jag är jättefin!
Svettas
En sak..
Tänkte på det.. de är ju så mycket värre att tala om för en person att man INTE tycker om denne. Det gör man ju inte. Jag skulle vilja. Men DET är ju jättesvårt. Man bara gör't inte.. Även om man känner att man behöver..
SÅ sug på den karamellen ni som sitter och biter på naglarna och är nervösa för att ni TYCKER om någon och inte vet hur ni ska säga det.. var glada att det inte är tvärt om.
Not a Zumba-virgin anymore!
Idag blev jag av med min zumbaoskuld. Gick dit med grannen, Karro, hon var varit på zumba några ggr innan.
Det var kul, med Zumba. Kanske inte den effektivaste träningen när man inte kan rörelserna. Men jag hängde med rättså bra. MEN.. det finns ett MEN. Jag vet ju att jag inte är någon Shakira när jag rör mig eller dansar. Även om jag efter någon drink för mycket ofta tror det.. men alltså... HUR jag än ansträngde mig så såg ju inte mina taffliga rumpshakes och salsamoves ens HÄLFTEN så smexiga ut som instruktörens.
Fick vid ett antal tillfällen syn på min svartklädda fläskiga kropp i spegeln framför, tog mig en titt på instruktören och försökte härma henne och ansträngde mig för kung och forterland.. men icke. Omöjligt. Min svartklädda spegelbild visade inte alls det jag föreställde mig att jag gjorde i mitt huvud. Tyckte att jag tog ut rörelserna och i mitt huvud gjorde jag höftrullningar så snygga som en riktig magdansös. Men.. nej. Spegeln ljuger inte, även om jag önskar att den gjorde det. Ska ge det några chanser till för att undersöka om jag kan bli bättre, men det känns som om jag är ett rättså hopplöst fall.
Efter det här passet så kan jag inte sluta tänka.. HUR FAN SER JAG UT NÄR JAG ÄR PÅ KROGEN OCH DANSAR? Vill jag ens veta det? NEJ, egentligen inte. Tänker tillbaka till när jag var 19 år och stod och svängde med rumpan, kastade med håret, skakade de då ganska fasta brösten.. med en strippstång i fast grepp i ena handen och en cider i andra.. (vilka jävla minnen!!!)
Har jag blivit klumpigare och sämre eller var jag såhär jävla osexig då också.. piiiiiinsamt!
helt klart inte jag....
Tränar och svälter
Nu vrider jag FAN på ännu en extraväxel och hoppas på att det händer någonting, för jag är helt seriöst jävla trött på att stå och stampa på samma jävla vikt. Vilket jag gjort i en månad nu. Och så FORT jag unnar mig minsta lilla går jag upp 1-2 kilo och lagom tills jag kämpat bort dem så kommer menshelveten och då går jag upp de där 2 kilona och får börja kämpa igen, för att halka tllbaka ännu en gång.
Jag är SLUT och våldsamt bitter på att jag inte bara kan få gå ner i vikt sådär som jag kunde för sisådär 5 år sen. Allt bara rann av så fort jag började äta nyttigt. Och nu hjälper inte ens nyttig kost OCH träning. VAD FAN!
Bah! Med det sagt så avslutar jag detta bittra och arga blogginlägg och hoppas på att nå mitt 2:a delmål innan denna månaden är över!!
Grattis!!!!
Till min älskling Erik som blir 28 år idag!
När vi blev tillsammans så var du 17 år. Första gången jag såg dig hade du ett par svarta byxor och en vit tajt t-shirt, du var solbränd och luktade gott... jag vågade inte gå fram till dig. Du stod snällt och väntade och pillade med din mobiltelefon (en nokia 3210) där i t-centralen. Jag stod och tittade på dig och tänkte att du aldrig skulle vilja ha mig. 20 långa minuter fick du vänta innan jag blev framknuffad till dig. Du var så söt. Jag blev kär. Direkt. "Släng mig vart du vill bara du landar ovanpå;)"
Älskar dig än, lika myket om inte mer än då; 11 år, 2 barn, ett giftemål, en drös med-och motgångar senare.
Som vi sa när vi gifte oss: "Jag vill älska dig så länge jag lever.."
Grattis på 28-årsdagen min älskade!
Puss puss, jag älskar dig!
Sweethearts16 ♥ Erik16 | ZTV-chatten en varm dag i slutet av maj år 2000
