...påväg ner till en C..? en slapp sådan.. degig och lös. KUPA. Jag snackar kupstorlekar. PATTAR. BRÖST. BRÖN. TUTTAR. BOOBIES. LÖKAR. Och NEJ. De blir alltså INTE hängiga av amning. Utan av graviditet. Det är jag levande bevis på. För jag har inte ammat många veckor i mitt mammaliv..

Förut kunde jag få frågan "Har du silikon?" Och en av Eriks klasskompisar när han läste sin KY-utbildning envisades med samma fråga till Erik i ca 1 år: "Hur mycket kostade dom?"

Idag är det inte någon som kan missta sig längre. Ingen som frågar.. Hur mycket jag än försöker så är det absolut inte samma fasthet som förr, inte heller att få upp dem i en sjysst höjd.. de är tillochmed skrynkliga när jag ligger på ett visst sätt. De har även börjat sina, innehållet har börjat tunnas ut.. något som jag trodde var omöjligt, men nu efter två barn så inser jag att det inte är det.

När jag fyllt 30 så är det dags för en 30-årsservice. Mina bröst behöver lagas. Fixas. Repareras. Återställas till den mån det går.

Jag undrar hur de kommer se ut när jag gått ner till min målvikt. Ska bli kul att se. Jag är inte ledsen för hur jag ser ut idag.. även om vissa kanske skulle gå över eld och vatten för att inte behöva se ut som mig. Men jag kan ju erkänna att jag önskar att min kropp hade sett lite mer "26-år och fräsch" ut än "hej jag heter Berit och är 68 år".

Jag är otroligt tacksam för mina två fina söner. För det är så jäkla värt det, varenda bristning och hänglökarna, ärret på magen och vecket. Helt klart. Jag har fått något ovärderligt, och det enda jag har behövt göra var att låna ut min kropp i 18 månader till de två finaste små personerna jag vet i denna värld. 

Max brukar kalla mig "snyggingmamma", och när jag har sminkat mig och tagit på mig lite finare kläder brukar han säga att jag är "jättesiiin" (jättefin). Och det härliga är ju att han tycker det, han tycker ju att jag är jättefin!