Det finns ett uttryck som lyder att "man inte kan mäta/jämföra sorg.." och jag har alltid tänkt att det stämmer. För det gör det väl? ELLER? Jag vet inte om jag nu tvivlar. Kanske borde man ändra ordet KAN till BÖR istället. För kan KAN man ju.
Jag fick för någon vecka sen höra att jag var kall. Och det värsta var att jag faktiskt höll med, inte jämt, men när det handlar om sorg och äldre människor som gått bort, död etc. Då blir jag lätt ganska kall. För jag jämför min sorg med andras.
Jag hade väldigt svårt att känna empati för en gammal kompis farmor. Bara veckor efter att pappa gått bort så skrev den här "kompisen" till mig på nätet, och frågade om pappa dött, av vad och beklagade lite snabbt, bara för att sekunden senare ojja sig om att hans farmor dött, som var typ 110 ÅR som han ALDRIG träffade! Jag blev så ävla förbannad. Kändes som om jag skrev med en förståndshandikappad människa, en kylig guldfisk.. I det fallet så BÖR man inte jämföra sorg. Den ena sorgen gäller något fullt naturligt, ljuset släcks för en gammal människa, den andra sorgen gäller en person som säkert kunde ha haft 15-20 bra år kvar och har barn som inte ens nått 20-årsstrecket. Och det hemska är att folk skäms inte.

Där jämför jag fan sorg. Sen finns det människor som alltid tycker att de har det så jävla mycket värre än alla andra. Det är alltid NÅGOT som INTE är bra. HUR orkar ni leva folket?! Ibland halkar jag dit, till den mörka kalla sidan av mitt jag. Jag vill kräkas när någon beklagar sig, slå denne på käften och skrika "LEV och uppskatta att du LEVER". Jag har blivit så. Ibland, inte alltid. Jag är inte kall jämt. Inte bitter heller. Men ibland så kommer den sidan fram, då tänker jag mycket på pappa, saknar honom och tänker att HAN aldrig klagade...förrän det var för sent..

Och vad fan vill jag med det här inlägget? Tala om att jag är en kall person som avskyr folk som gnäller? Nej verkligen inte. Säga att jag inte tycker att äldre människors liv är lika mycket värda? NEJ för det tycker jag att de är. Vet inte vad jag vill.

Jag ÄR kall när det kommer till döden. Och jag bestämde redan ett par veckor efter pappas död att när alla andras föräldrar dör, någon gång gör de det, om man inte själv går bort före. PUNKT! När det händer. Då har jag bara en handfull av människor som jag kommer att finnas där för, några få vänner som fanns där för mig, dessa människor kommer jag hjälpa, stötta, trösta, ringa till.. och om ni inte svarar så kommer jag prova att ringa lite senare ända tills ni orkar prata, jag kommer åka till er och finnas där till 110%. Ni andra vet nog vilka ni är. Och när dagen kommer då ni får samtalet att er mamma/pappa inte finns längre så kommer ni att skämmas något så fruktansvärt för era egositiska handlingar (eller brist på) och att ni aldrig ringde..och eran eviga tystnad. Möjligtvis dumma saker som sagts.. ja vad vet jag.

Sorgen har olika faser, jag antar att jag idag är på BITTER/ARG/FÖRBANNAD fasen..