Igår var det ett år sen du begravdes pappa. Ett helt år sen den dagen då vi alla satt i kapellet med tårarna forsandes ner för våra kinder. Ett år sen jag lämnade brevet på kistan till dig. I brevet stod att du skulle blir morfar igen och en massa massa mer..
När vi pratade i telefonen förut när Max var liten och jag sa att han kunde vara jobbig ibland så sa du antlingen "Det är bra det" eller så hävdade du bestämt att "Max inte kunde vara jobbig". Pappa, han KAN vara jobbig. Faktiskt. Men det gör inget, för han är ju min. Tim är en gullig liten bebis som börjar visa en ganska bestämd sida, med lite temperament. Precis som jag. Och precis som du. Jag önskar att han hade fått träffa dig. Sett dig. Det hade betytt mycket. Max kommer ihåg dig. Jag vill aldrig att han ska glömma!! Han sa igår att alla blev lessna när morfar var sjuk/på sjukhus. Berättade för honom att jag saknar dig jättemycket. Han sa att han också saknar dig.

Gravstenen står på plats nu. Du hade säkert inte velat haft en sten. Men vi ville ha det. Den är fin pappa. Det hade du nog också tyckt. En plats där vi kan vara och sakna dig. Något att pyssla om. Nu kan vi ju inte komma hem till dig. Sista gången jag stängde dörren hos dig minns jag. Hade hämtat färg som skulle till tippen. Det var tomt. Erik satt ute i bilen med Max och väntade. Jag stod och grät och gick runt och kände på väggarna, tittade ut från balkongen och tänkte på dig, tittade ut över glimten av mälaren, tänkte att du stått där för inte alls länge sen och tittat ut också. Erik kom upp efter en stund och undrade vart jag tagit vägen. Han hittade mig snörvlandes i hallen.

Nu ska jag ta hand om mina grabbar... Puss och Kram pappa, jag älskar dig!