Har kommit till världen. Den 14:e mars kom han med planerat snitt. 3318 gram och 50 cm perfekt lillebror.

Det är flera, ganska många som frågat på bl.a. Facebook vilket datum snittet är. Jag har valt denna gång att inte skriva ut det. Min familj och de som står mig närmast vet ju såklart. Men jag känner att det är min sak, förra gången så skrev jag ut det (dock frågade folk hela tiden ändå!) och jag upplevde det som jobbigt med alla frågor dagarna innan, alla som frågar om nervositet, förväntningar etc. tro mig, man är redan spänd som det är när man har ett datum och en tid. Det är trots allt ett ingrepp på kroppen med sina egna risker, som vilket ingrepp som helst.
Vid en vaginal förlossning så har man oftast inget datum då man vet exakt när bebis kommer, därför anser jag inte att alla måste veta när min bebis kommer heller.. Jag kommer säkert skriva när vi åker in, den dagen, eller kvällen innan, och säkert meddela när vi kommit till BB, fått våra telefoner efter operationen och ringt familjen. Men just nu, nån vecka innan så har jag inte lust. Alla som en gång varit gravida, eller de första, kanske kommer ihåg känslan man har emot slutet. Det tunga och jobbiga, alla tankar, rädslor, känslor, att man stänger in sig i sig själv ganska mycket, vill vara ensam, man är ganska trött, känslan av att allt snart är över, oron för den nya familjen som kommer att ta form, tankar om hur jag kommer att må den där tredje dagen efter, hur det ska gå, rädslan över att något ska gå fel med sig själv eller barnet, tankar kring liv och död i allmänhet, tankar på pappa som aldrig heller kommer få träffa mitt tredje barn, blandat med ganska mycket smärta, för nu knakar det i fogar och ljumskar till förbannelse. AJ!
Så därför skriver jag inte ut datumet så att alla kan se. Jag hoppas och tror att folk respekterar det och är ok med det. Vissa kanske kan förstå och relatera till det, andra kanske tycker det är löjligt, må så vara. Mitt beslut, min kropp och mina känslor. "Det är som det är", som en klok gubbe de tusen sjöarnas land skulle ha sagt..

Till bebis har vi köpt en troll bedside crib, en liten säng som man lätt fäller ner ena sidan på och fäster vid sidan av föräldrasängen. Helt perfekt. Provade att bädda till den lite idag:-D så sött! Måste sy till spjälskyddet lite då det behöver kortas av, för det ska ju inte täcka ena långsidan, den nedfällbara.

Köpte den här som jag fingrat på ett tag. Den är så fin!

Åååh vad fantastiskt skönt det är med halsbränna. Att vakna på nätterna av att det bränner i hela strupen och magen, och småkräkas lite då och då är sååååå härligt, och gott! Mums!
Vill lägga mig ner och böla och att det ska vara vårat datum nu, jag orkar inte meeeeeeeer!!

Imorgon går jag in i vecka 37. Har långtråkigt på dagarna, sovit middag två dagar på raken..
Känner mig isolerad, finns liksom inte så många andra alternativ. Smärtan i bäckenet/ljumskarna är inte att leka med. Inte sammandragningarna heller.. Men snart är det över.
Jag har valt att inte gå ut och "skylta" med snittdatumet den här gången, inte med könet heller på samma vis. Det finns en del skäl till detta. Ingen big deal egentligen, mest bara för min egen skull. Visst vet våra nära, vänner och familj. Men har inte känt att hela världen behöver veta. Det är vårat barn, våran tid nu innan, våra förberedelser och bara för att vi har en dag bestämd behöver inte alla veta, så jag väljer att inte prata om det med vem som helst. Hade jag fött vaginalt så hade ju ingen vetat när barnet kommer, så jag tycker inte att det finns någon anledning nu heller. Många är så nyfikna, och ska rota i precis allt som går att rota i. Man blir ständigt pockad på som gravid, speciellt i slutet. Man vill ju helst inte ens få på sociala "events".. Det är mina hormoner som talar misstänker jag, grinig och tjurig. Sen folk som man inte sett på 100 år som ska komma förbi och kolla bebis, eh, njä. Har man inte träffat mig under dessa gravida 9 månader, då kommer man inte få se röken av mig efter heller. Ganska enkelt.
Man vet vilka som är ens verkliga vänner när man själv är i dålig skick och vissa visar framfötterna och verkligen finns där för en. Ett samtal här, ett besök där, släpar ut en när man behöver etc. Det är vänskap.

Sprängfylld av hormoner. Verkligen. Det märks att det börjar dra ihop sig. Graviditeten lider mot sitt slut, humöret går upp och ner, från total lycka och eufori till lite depp och tänkande. Går in mycket i mig själv och har väldigt dåligt tålamod. Känner ofta av att jag vill vara ensam. Bara stänga in mig. Precis som de gånger då jag varit i det här skedet förr. Jag vet att det är normalt, och ibland (ofta) blir jag väldigt disträ, har svårt att lyssna, tänka och förstå. Jag hör vad folk säger men jag lyssnar inte, mina tankar tas upp av annat. Någon som aldrig varit höggravid kan inte förstå. Men snart är det över. Känner mig också väldigt skör och känslosam, ett kvitto på det fick jag för en stund sen då jag kollade min Facebook, det dök upp en bild på ett spädbarn, max någon vecka gammalt. En vuxen håller handen om dess hals och det lilla ansiktet är blått och läpparna lila. Det kvävs ser det ut som. Känner en enorm känslostorm skölja över mig och hur det svider till i ögonen och jag får hålla tillbaka för att inte gråta. Jag blir riktigt stött och förbannad över att jag tvingas se sånt här nu, eller över huvud taget, att det ens existerar så störda människor!
Usch.. Nu vill jag tänka på något positivt! 4 veckor kvar tills vi har våran lilla plutt hos oss! Längtar tills vi ligger på uppvaket, han på mitt bröst, sött snusandes..

Även den här graviditeten har dränerat mig på "skönhet". Näsan har vuxit två storlekar, vikten ska vi inte ens snacka om, TVÅ ytliga blodkärl på ena låret, flåsar och flämtar för att det känns som jag inte får luft (inte vackert att se). Jag känner mig som Pumbaa, eller rättelse: jag ÄR Pumbaa! Fast Pumbaa kan ju åtminstone gå utan att vanka som en halt anka. Jajja, snart blir det hårdträning och gos med bebis:)

Kulan, kaggen, magen. Kärt barn har många namn. Bebis som lever däri är ett riktigt starkt exemplar, livlig som bara den!

En vän var gullig nog att shoppa den här fina filten och snutten åt mig i sin hemstad när en affär där hade total utförsäljning:) är dom inte superfina! 150 spänn för båda istället för ca 400! Bebis kommer gosa gott med dom båda!

Vecka 32+2! Tungt! Tyngre blir det.

Bilder på mig och kulan i vecka 30. 29+2 och 29+4 rättare sagt! Tiden går fort men ändå långsamt. Vad jag längtar efter plutten! I fredags var jag på mvc. Sf-måttet ligger på den översta kurvan och var 31 cm i vecka 29+2. Järnvärdet (HB) hade sjunkit till 108. Måste börja dricka blutsaft nu, helst igår..

Idag går jag in i vecka 30! Bara ca 9 veckor kvar. Tyvärr har inte snittdatumet trillat ner i brevlådan än, vilket är lite underligt. Hoppas det kommer snart. Är nyfiken och vill veta!:)

Imorrn går jag in i vecka 29.. Bilden är tagen i vecka 27+?.. Myrhjärnan har svårt att hålla koll!;)

Magen växer, bebisen sprattlar på inne i magen. Magbild från vecka 24+6.

Det växer så det knakar. Bebisen är väldigt livlig krabat. Igår sparkade den runt så det syntes utanpå magen. Erik såg också:) 28:e är det dags för ultraljud. Vi vet redan könet, men vill säkerhetsställa beskedet vi fått då Erik inte var med och då jag själv inte såg. Inte samarbetsvillig bebbe alls..

Sker imorgon. Och nu är klockan ca 23:30 och jag är vaken! Pirrig och nervös. Lite rädd. Mest rädd för att jag är orolig för moderkakans position och om de ser ev sammanväxningar mellan moderkaka och livmodervägg/ärr. Vill inte att den ska sitta i ärret vid själva operationen. Då är det ju mer riskabelt.. Känns läskigt. Sen hoppas jag att inte bli bakåtflyttad allt för långt.. Men ca 1 vecka får jag ju räkna med eftersom mina ungar inte hållt "standardmått" på RUL hittills. De kan köra vilket dravel de vill om att "ägget har fäst senare, blablabla". Jag vet exakt när jag blev gravid, det visste jag sist också. Plus att vi gjort tidiga ultraljud i vecka 5+ och sett ett hjärta slå, och innan dess är det omöjligt att se det. Alla barn växer inte i samma takt helt enkelt.
Hoppas på en snäll och gullig barnmorska imorgon. Och att vi som lite prick över i får veta om det är en liten pojke eller flicka som bor i magen.
Hela mitt inre är övertygad om att det är en liten pojke. Kanske för vi veta imorgon?! :)
HUR ska man kunna sova?!