Södersjukhuset..


Jag vill egentligen inte dit. Överhuvud taget. Inte alls. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där när jag gick ut genom dörrarna därifrån på förmiddagen den 14:e juni. Pappa hade somnat in samma morgon efter dygn av en kamp som han inte kunde vinna. Oddsen var emot honom. 

Och nu ska jag dit, idag kl. 14:00 har jag och min storasyster stämt möte med överläkaren, dr. Bengt Ullman på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning), där pappa vårdades sina sista dygn i livet.

Vi har många frågor om pappas behandling och om hela händelseförloppet. Frågor som vi vill ha svar på för att kunna gå vidare och bearbeta det fruktansvärda som hände i början av sommaren. Vi vet ju att han inte kommer tillbaka för att vi får svar på de här frågorna, inget kan få honom att komma tillbaka. Men jag behöver veta. Jag har så många VARFÖR som ligger och gnager i mitt huvud efter att ha läst igenom pappas journal så föddes det ännu flera varför... varför varför varför... Varför gjorde de som de gjorde? Hur kunde läkarna göra en sån skev bedömning och vara så aggressiva i sin behandling. Vad fan tänkte de med?! Hur kunde personalen där bahandla oss syskon så dåligt.. Ingen av oss syskon söker efter en syndabock, någon att skylla pappas död på, så är det verkligen inte, men efter att ha läst hela händelseförloppet i journalen kan man inte annat än att åtminnståne ifrågasätta en del av det som står, för det går inte hand i hand med riktlinjerna för behandling av strokepatienter, så man undrar ju om vi bara hade jäkligt otur eller om det är standard att man frångår lite "regler" vid strokebehandlingar på SöS, om så är fallet så kan ju fler råka illa ut, och det är inte okej, lika lite okej som det var att min pappa avled.. Både jag och min syster utbildar oss för ett fratida arbete inom vården och har läst på en del om stroke.. och då kan man inte låta bli att ifrågasätta, det vore inte rätt att bara försöka förstränga och gå vidare, vi kan inte det, jag måste få veta..

Kanske blir jag klokare efter besöket, kanske inte. Jag vet inte vad jag vill att Dr. Ullman ska svara på våra frågor. Ett erkännande, ärlighet, uppriktighetm, bekräftelse... nej jag vet inte.  

Vi får se hur det går. Jag vill som sagt inte sätta min fot där. Men idag gör jag det. För min skull och för pappas skull.

Imorgon har det gått 4 månader. Saknar dig fruktansvärt mycket lilla pappa.. Men vi ses i mina drömmar..
*Puss och Kram*

Dr. Bengt Ullman

Folk frågar, "hur mår du då?", men känns inte som att nån är beredd på ett ärligt svar. Därför är det ingen som får något heller.
3,5 månader har gått. Ja men allt är skiiiitbra, verkligen!!! Jag hade en pappa i 25 år, 5 månader och 4 dagar, min pappa dog, men nu efter 3,5 månader är allt SKITBRA! Idiot!

Ibland tycker jag att det är skönt att höra om andra som går på om deras jävla småbagateller i livet, som om det var det viktigaste i världen för mig också, ibland blir jag bara förbannad att folk ens orkar slösa ens tid på problem som dom tydligen satt sig i själva och skulle kunna slita sig fria ifrån om dom ville det.
Jag kan inte komma ifrån det som hänt mig. Hur mycket jag än försöker, vill och önskar så går det inte. Faktum kvarstår, min pappa är död, han dog den 14:e juni i år och det kan ingen ta tillbaka eller göra bättre.

Det sägs att tiden läker alla sår, vilket alla verkar tro stenhårt på, jag tror inte på det. Tiden läker inga sår alls förutom fysiska sår, ett uppskrapat knä eller ett skärsår i fingret.
Mitt sår läks inte av tiden. Om 10 år kommer jag fortfarande inte att ha en pappa, han kommer fortfarande att saknas i mitt liv, jag kommer fortfarande komma ihåg den sista kontakten jag fick med honom på sjukhuset och en ensam tår sakta trillade ner för hans kind.. han kunde inte prata, inte röra sig, men han var där, han såg mig och han svarade mig med sin blick, jag tittade rakt in i hans ljusblå ögon..
Jag kommer aldrig att glömma, det kommer aldrig att bli bra.
Men jag vet att det gör lite mindre ont vissa dagar, och med tiden så kommer dom dagarna att bli lite flera och de jobbiga dagarna lite färre, men inte fan betyder det att ALLT kommer att kännas okej igen bara för det. Det är fel att pappa dog. Så jävla fel och det kommer det alltid att vara.

I'll see you again

Always you will be part of me
And I will forever feel your strength
When I need it most
You’re gone now, gone but not forgotten
I can’t say this to your face
But I know you hear


I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know I’ll see you again
When I’m lost, when I’m missing you like crazy
I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life, my life


When I had the time to tell you
Never thought I’d live to see the day
When the words I should have said
Would come to haunt me
In my darkest hour I tell myself
I’ll see you again


I will see you again
I’ll see you again
I miss you like crazy
You’re gone but not forgotten
I’ll never forget you
Someday I’ll see you again
I feel you walk beside me
Never leave you, yeah
Gone but not forgotten
I feel you by my side
No this is not goodbye
No this is not goodbye
No this is not goodbye

Precis innan jag ska sova kommer alla minnesbilderna upp. Och jag tar in att jag aldrig mer kommer att få träffa min pappa. Aldrig. Erik tröstar och jag gråter.. och gråter lite till..

Jag har så mycket ilska inom mig. Vissa dagar värre än andra, en del dagar är jag bara ledsen, men idag. Idag är jag vansinnigt arg. Jag går och hoppas saker som jag egentligen inte vill hoppas, eller vill jag det? Jag önskar att vissa personer skulle fatta mer än vad de gör, och det gör mig så frustrerad att de INTE gör det.

Finns något som kallas för vett och etikett, sen finns det något annat som kallas ren hyffs, sen finns det ett till väldigt vackert ord som det verkar vara väldigt få människor som förstår innebörden av: EMPATI - ja ni vet det här med medmänsklighet, visa omsorg, kunna sätta sig in i medmänniskors situationer och bry sig om andra än sig själv. Men vid ett dödsfall så verkar inget längre gälla, folk blir rädda och tar avstånd, vill inte "ringa och störa", inte ens beklaga sorgen. Man behöver väl kanske inte säga så mkt om man nu törs ringa, det är en fin gest bara. Ingen kan veta eller kanske ens förstå vad jag och mina syskon gick igenom de där dygnen på sjukhuset som blev pappas sista i livet, det begär jag inte heller, men har man någon sorts medkänsla så kan man för en sekund försöka tänka sig in i våran situation och har man då lite empati, då känner man kanske ett uns av det vi känner nu och kanske iaf kan bemöda sig att plocka upp luren beroende på våran tidigare relation..Vissa har jag förståelse för och har jag skrivit med på facebook, och det e lugnt. Och även om jag kanske inte svarar just då någon ringer, så ska ni veta att det betyder någonting för mig, och jag svarar eller ringer upp när jag känner att jag orkar, men om man inte ens bemödat sig det lilla, då är man en ganska kall person, som inte kan vänta sig något tillbaka av mig heller. Vänta er inte att jag finns där den dagen det här händer er, för tro mig, det är oundvikligt.

Jag är arg, trött, ledsen, besviken och jag vill härifrån. Men jag kan inte, en femrummare att tömma ut med mina syskon, saker att dela upp mellan oss - minnen att dela upp, en begravning som ska planeras, det är det sista vi kan göra för våran älskade pappa, att se till att han får en vacker begravning och därefter får sin sista vila med en fin gravsten på en fin plats som vi redan valt ut.

Ljusglimtarna nu är Max och Erik, och min härliga familj, tack för att ni finns! En stundande resa lyser också upp i framtiden, det kommer bli skönt att komma bort efter allt. Det enda positiva som lyser upp almanackan är våran vigsel, som jag vet kommer bli en vacker dag, men folk ska ju alltid lägga sig i.. gör mig ännu mer trött och förbannad.
Erik är en riktig pärla och planerar allt så bra som bara han kan, och jag litar helt och fullt på att han lyckas, för det vet jag att han gör. Det är ju det som är viktigt. Att det blir som VI vill, trots den tunga sorgen och saknaden som båda finns inom oss. Vi är våra egna personer och vi är starka tillsammans och vet vad vi vill och delar samma värderingar. Allt kommer att bli speciellt och våran prägel kommer att genomsyra dagen och för familjen även kvällen, även våran fest som stundar någon gång i framtiden (hösten). Alla som är bjudna till vigseln vet om att det är just det som stundar, en vigsel, jag och Erik blir man och fru på våran 10-årsdag tillsammans och vill man komma och se och har fått en inbjudan så är man ju välkommen till just det.
Kommer det däremot någon till vigseln som inte är där av rätt anledning så ska jag personligen se till att den människan får lida och blir utkörd ur kyrkan så det visslar om det, INGET och INGEN ska få förstöra våran dag, den är redan skör som det är, ja jag är arg på mycket just nu. Orättvisa jävla helvete man lever i. Alla kommer förr eller senare uppleva förlusten av en förälder men få verkar kunna ta det till sig och försöka förstå innan. Oempatiska människor gör mig jävligt illamående!

---

Hade pappa levt nu så hade jag ringt och pratat skit med honom, och han hade skrattat. Jag saknar dig pappa.. så mycket man hade velat säga om och om igen. Du fattas mig.
1941-11-15   -   2010-06-14

Idag hämtade vi min vigselring. Den är helt underbar. Imorgon ska jag prova min brudklänning. Känns underligt men det är ju ändå nödvändigt....
Idag handlade jag lite kläder. Idag var första dagen som jag hade sminkat mig sen i fredags förra veckan, då jag åkte in till SöS och trodde att pappa skulle bli bra, mamma överlevde ju sin stroke.. Sminket sitter nu på mina kinder och runt ögonen. Men det fick sitta hela dagen iaf..
Imorgon ska vi till begravningsbyrån. Blandade känslor. VILL ju inte behöva gå dit över huvud taget, men nu är det ju så, och det ska bli skönt att få komma dit och prata lite om pappa och börja planera hans begravning. Den kommer bli jättevacker.. Det är det sista vi kan göra för våran kära pappa, han fick en Expressen med sig på sjukhuset när vi hade sagt farväl.. han ska få en ny expressen med sig i kistan. Varje dag tog pappa sin bil ner till centrum och köpte Expressen, ibland hämtade han en Metro också, han läste hela tidningen och pratade alltid om nyheterna han läst och skämtade om en del av dom. Oftast läste han den i sin säng..

I förrgår kom en våg av känslor och sköljde över mig som en kalldusch. För några få ögonblick kunde jag ta in det som hänt. Att pappa var död. Det kändes som jag fick ett knytnävsslag i magen och en kniv i hjärtat. Luften gick ur mig och det gjorde fruktansvärt ont. Jag förstod. På några få ögonblick var känslan borta, eller förträngd? Jag vet inte. Men jag vet att snart kommer det komma en dag då alla känslor släpps fria och jag KOMMER att förstå på riktigt vad som hänt. Kan intala mig själv hur många ggr som helst att pappa är död, men jag KAN inte få in det i huvudet på riktigt. Hjärnan fungerar konstigt vid sorg..

Det känns som om inget är på riktigt. Någon har skjutit in en bedövningspil i mitt huvud och allt som har hänt är bara på låssas.
Idag provade jag bröllopsklänningar. Kändes konstigt, men jag kopplade bort alla tankar och min sorg och bara "var" för en stund. När man kommer hem så sköljs man över med tankar. Inget är glömt. Bara undanträngt och väller fram igen. Min verklighet är inte någon saga, det är en mardröm. Jag vill ha och behöver min pappa och det går inte.
Går runt som i ett vakuum, känner mig så lessen men gråter inte speciellt mycket, jag väntar på att fasaden ska rasa. Stundtals blir jag glad, på riktigt, men bara för att sekunden efter påminnas av den bistra verkligheten - min pappa dog i måndags. Det är inte rättvist.

Det gör ont. Förbannat jävla ont och det känns så FEL! Jag är arg för att livet är orättvist. Idag har jag inte gråtit något.. när kvällen kommer så kommer nog tårarna med den. ALlt känns fortfarande så overkligt, det känns som om pappa finns hemma hos sig. Så fort jag tänker på honom så kommer bilder från sjukhuset upp. 3 dygns vakande vid hans säng. Kasten mellan hopp och förtvivlan. När läkarna sa att han inte skulle klara natten. När han klarade natten och han ändå hade 10% chans att överleva. Han öppnade sina ögon lite smått, klämde våra händer, det kom tårar och han följde oss med blicken den dagen, det var därför han kämpade, ett sista farväl! till nästa natt när han åter igen blev dömd till att inte klara natten. Men det gjorde han! Pappa kämpade som en hjälte! Han klarade natten, men på morgonen gav hans kropp upp, jag viskade till honom att det var okej att ge upp nu, att somna in. Vi fyra som satt i rummet delade hans sista andetag. Det kommer ta tid att bearbeta det. Jag är jättetacksam för att jag fick vara med hos pappa just då, men det har etsat sig fast i mitt minne, och det gör fruktansvärt ont att tänka på det. 

Svider att se hur allas liv går vidare. Mitt helvete som jag upplever går obemärkt förbi. Någon skriver en notis på FB om att livet är så tufft för att hennes son har feber, någon om att det är så jobbigt att arbeta och längtar till semestern, andra skriver om andra obetydliga saker.. tänk om vissa bara kunde få känna en gnutta av det som jag känner just nu, då skulle de skämmas för att deras "problem" var så jävla löjliga och obetydliga. Menar inte att jag skulle vilja att ALLA kände hur jag känner, men vissa blir man bara besviken på.. 
Vissa ägnar en inte ens en tanke, de som tycks bry sig mest är de man knappt pratat med på några år, de som tycks veta vad de ska säga, eller till och med mina nya klasskompisar, de har känt mig i två veckor..
 
Många säger att de inte "vet" vad de ska säga, har man lite sunt förnuft och hjärtat på rätta stället, kanske en gnutta empati så vet man kanske att det räcker att bara säga att man finns och beklagar eller om man står ganska nära så kanske man kan göra sig en ansträngning och plocka upp telefonluren. Många skriver att man ska "ringa om man vill prata".. jag orkar inte ringa, vem ska jag ringa av alla som skriver så?
Många frågar otroligt konstiga frågor; NEJ det känns verkligen inte varken BRA eller bättre, min pappa finns inte längre, det kommer aldrig att kännas bra och jag kommer aldrig tycka att det är okej att MIN pappa dog, vissa frågar HUR och VARFÖR min pappa dog. Varför är det viktigt för er som kanske inte ens kände honom? Vissa trycker på "gilla" knappen på FB och har inte ens tid skriva en rad till en, vad är det för skit?

Som sagt, jag känner mig arg idag, arg, lessen och besviken. Jag orkar inte ens.. äh..
Tänk att allt kan vända, på en sekund. Vem hade kunnat tro det här.


JAG VILL HA MIN PAPPA TILLBAKA!!!!!

vissa saker frågar man helt enkelt inte. Tycker inte att man frågar hur och vad pappa gick bort av. för exakt 12 timmar och 9 minter sen så tog min pappa sitt sista andetag, och vissa som man knappt känner har mage att fråga av vad och hur.. Är det relevant? min pappa finns inte mer och dom som står mig nära vet varför, de som inte står mig nära får kanske reda på det tids nog. Just nu sitter alla känslor på utsidan. Jag är lessen, chockad, förtvivlad, bitter och bär på en sorg och saknad som gör ont fysiskt. Mitt bröst värker och jag lider, det känns som om det aldrig kommer att sluta göra ont.

Pappa... jag saknar dig! Du var bäst! Jag älskar dig något enormt mycket!

Jag kommer inte att blogga på ett tag.
Min älskade pappa somnade in imorse. Han finns inte mer. Han fattas oss alla. Jag vet inte när jag kommer skriva igen, allt känns så overkligt.

ÄLSKAR DIG PAPPA! Vilken kämpe, tack för allt du gett mig genom åren. Är glad att du var min pappa, och otroligt stolt!