Nätterna är värst

hej vad fint du skriver om din pappa. Jag förlorade min mamma i cancer för över 8 år sen och det gör fortfarande lika ont. Vi som har förlorat en förälder är som en stor familj. Vi behöver inte säga något för att vi ska förstå varann, en kram kan räcka för å en blick som säger, jag förstår dig, jag har varit där du är. Jag har suttit dom där sista timmarna vid sjukhussängen, jag har valt vilka blommor det ska vara på begravningen och jag har gråtit, som jag har gråtit och saknat. Nu vet jag inte vart du bor men om du bor i stockholm och känner för att prata av dig så hör av dig. Massa kramar /anni

Jag vet också precis hur det är.. tyvärr =( Man vill bara få det ogjort på nåt sätt. Känns så frustrerande och onödigt,, och alla "tänk om" tankar som kommer upp. Förstår verkligen inte hur man någonsin kommer bli glad igen. Visst man är inte ledsen hela dagarna,, men ett par gånger om dagen varenda dag tänker man,, på sin kära pappa och hur det kan vara sant. Jag har inte kunnat radera hans mobilnummer ur min mobil och inte hans sista sms som han skickade dagen innan han dog. Ångrar så mycket, men man kunde ju inte veta =(