Jag har så mycket ilska inom mig. Vissa dagar värre än andra, en del dagar är jag bara ledsen, men idag. Idag är jag vansinnigt arg. Jag går och hoppas saker som jag egentligen inte vill hoppas, eller vill jag det? Jag önskar att vissa personer skulle fatta mer än vad de gör, och det gör mig så frustrerad att de INTE gör det.

Finns något som kallas för vett och etikett, sen finns det något annat som kallas ren hyffs, sen finns det ett till väldigt vackert ord som det verkar vara väldigt få människor som förstår innebörden av: EMPATI - ja ni vet det här med medmänsklighet, visa omsorg, kunna sätta sig in i medmänniskors situationer och bry sig om andra än sig själv. Men vid ett dödsfall så verkar inget längre gälla, folk blir rädda och tar avstånd, vill inte "ringa och störa", inte ens beklaga sorgen. Man behöver väl kanske inte säga så mkt om man nu törs ringa, det är en fin gest bara. Ingen kan veta eller kanske ens förstå vad jag och mina syskon gick igenom de där dygnen på sjukhuset som blev pappas sista i livet, det begär jag inte heller, men har man någon sorts medkänsla så kan man för en sekund försöka tänka sig in i våran situation och har man då lite empati, då känner man kanske ett uns av det vi känner nu och kanske iaf kan bemöda sig att plocka upp luren beroende på våran tidigare relation..Vissa har jag förståelse för och har jag skrivit med på facebook, och det e lugnt. Och även om jag kanske inte svarar just då någon ringer, så ska ni veta att det betyder någonting för mig, och jag svarar eller ringer upp när jag känner att jag orkar, men om man inte ens bemödat sig det lilla, då är man en ganska kall person, som inte kan vänta sig något tillbaka av mig heller. Vänta er inte att jag finns där den dagen det här händer er, för tro mig, det är oundvikligt.

Jag är arg, trött, ledsen, besviken och jag vill härifrån. Men jag kan inte, en femrummare att tömma ut med mina syskon, saker att dela upp mellan oss - minnen att dela upp, en begravning som ska planeras, det är det sista vi kan göra för våran älskade pappa, att se till att han får en vacker begravning och därefter får sin sista vila med en fin gravsten på en fin plats som vi redan valt ut.

Ljusglimtarna nu är Max och Erik, och min härliga familj, tack för att ni finns! En stundande resa lyser också upp i framtiden, det kommer bli skönt att komma bort efter allt. Det enda positiva som lyser upp almanackan är våran vigsel, som jag vet kommer bli en vacker dag, men folk ska ju alltid lägga sig i.. gör mig ännu mer trött och förbannad.
Erik är en riktig pärla och planerar allt så bra som bara han kan, och jag litar helt och fullt på att han lyckas, för det vet jag att han gör. Det är ju det som är viktigt. Att det blir som VI vill, trots den tunga sorgen och saknaden som båda finns inom oss. Vi är våra egna personer och vi är starka tillsammans och vet vad vi vill och delar samma värderingar. Allt kommer att bli speciellt och våran prägel kommer att genomsyra dagen och för familjen även kvällen, även våran fest som stundar någon gång i framtiden (hösten). Alla som är bjudna till vigseln vet om att det är just det som stundar, en vigsel, jag och Erik blir man och fru på våran 10-årsdag tillsammans och vill man komma och se och har fått en inbjudan så är man ju välkommen till just det.
Kommer det däremot någon till vigseln som inte är där av rätt anledning så ska jag personligen se till att den människan får lida och blir utkörd ur kyrkan så det visslar om det, INGET och INGEN ska få förstöra våran dag, den är redan skör som det är, ja jag är arg på mycket just nu. Orättvisa jävla helvete man lever i. Alla kommer förr eller senare uppleva förlusten av en förälder men få verkar kunna ta det till sig och försöka förstå innan. Oempatiska människor gör mig jävligt illamående!

Hade pappa levt nu så hade jag ringt och pratat skit med honom, och han hade skrattat. Jag saknar dig pappa.. så mycket man hade velat säga om och om igen. Du fattas mig.
1941-11-15   -   2010-06-14