Det gör ont. Förbannat jävla ont och det känns så FEL! Jag är arg för att livet är orättvist. Idag har jag inte gråtit något.. när kvällen kommer så kommer nog tårarna med den. ALlt känns fortfarande så overkligt, det känns som om pappa finns hemma hos sig. Så fort jag tänker på honom så kommer bilder från sjukhuset upp. 3 dygns vakande vid hans säng. Kasten mellan hopp och förtvivlan. När läkarna sa att han inte skulle klara natten. När han klarade natten och han ändå hade 10% chans att överleva. Han öppnade sina ögon lite smått, klämde våra händer, det kom tårar och han följde oss med blicken den dagen, det var därför han kämpade, ett sista farväl! till nästa natt när han åter igen blev dömd till att inte klara natten. Men det gjorde han! Pappa kämpade som en hjälte! Han klarade natten, men på morgonen gav hans kropp upp, jag viskade till honom att det var okej att ge upp nu, att somna in. Vi fyra som satt i rummet delade hans sista andetag. Det kommer ta tid att bearbeta det. Jag är jättetacksam för att jag fick vara med hos pappa just då, men det har etsat sig fast i mitt minne, och det gör fruktansvärt ont att tänka på det. 

Svider att se hur allas liv går vidare. Mitt helvete som jag upplever går obemärkt förbi. Någon skriver en notis på FB om att livet är så tufft för att hennes son har feber, någon om att det är så jobbigt att arbeta och längtar till semestern, andra skriver om andra obetydliga saker.. tänk om vissa bara kunde få känna en gnutta av det som jag känner just nu, då skulle de skämmas för att deras "problem" var så jävla löjliga och obetydliga. Menar inte att jag skulle vilja att ALLA kände hur jag känner, men vissa blir man bara besviken på.. 
Vissa ägnar en inte ens en tanke, de som tycks bry sig mest är de man knappt pratat med på några år, de som tycks veta vad de ska säga, eller till och med mina nya klasskompisar, de har känt mig i två veckor..
 
Många säger att de inte "vet" vad de ska säga, har man lite sunt förnuft och hjärtat på rätta stället, kanske en gnutta empati så vet man kanske att det räcker att bara säga att man finns och beklagar eller om man står ganska nära så kanske man kan göra sig en ansträngning och plocka upp telefonluren. Många skriver att man ska "ringa om man vill prata".. jag orkar inte ringa, vem ska jag ringa av alla som skriver så?
Många frågar otroligt konstiga frågor; NEJ det känns verkligen inte varken BRA eller bättre, min pappa finns inte längre, det kommer aldrig att kännas bra och jag kommer aldrig tycka att det är okej att MIN pappa dog, vissa frågar HUR och VARFÖR min pappa dog. Varför är det viktigt för er som kanske inte ens kände honom? Vissa trycker på "gilla" knappen på FB och har inte ens tid skriva en rad till en, vad är det för skit?

Som sagt, jag känner mig arg idag, arg, lessen och besviken. Jag orkar inte ens.. äh..
Tänk att allt kan vända, på en sekund. Vem hade kunnat tro det här.


JAG VILL HA MIN PAPPA TILLBAKA!!!!!