Folk frågar, "hur mår du då?", men känns inte som att nån är beredd på ett ärligt svar. Därför är det ingen som får något heller.
3,5 månader har gått. Ja men allt är skiiiitbra, verkligen!!! Jag hade en pappa i 25 år, 5 månader och 4 dagar, min pappa dog, men nu efter 3,5 månader är allt SKITBRA! Idiot!

Ibland tycker jag att det är skönt att höra om andra som går på om deras jävla småbagateller i livet, som om det var det viktigaste i världen för mig också, ibland blir jag bara förbannad att folk ens orkar slösa ens tid på problem som dom tydligen satt sig i själva och skulle kunna slita sig fria ifrån om dom ville det.
Jag kan inte komma ifrån det som hänt mig. Hur mycket jag än försöker, vill och önskar så går det inte. Faktum kvarstår, min pappa är död, han dog den 14:e juni i år och det kan ingen ta tillbaka eller göra bättre.

Det sägs att tiden läker alla sår, vilket alla verkar tro stenhårt på, jag tror inte på det. Tiden läker inga sår alls förutom fysiska sår, ett uppskrapat knä eller ett skärsår i fingret.
Mitt sår läks inte av tiden. Om 10 år kommer jag fortfarande inte att ha en pappa, han kommer fortfarande att saknas i mitt liv, jag kommer fortfarande komma ihåg den sista kontakten jag fick med honom på sjukhuset och en ensam tår sakta trillade ner för hans kind.. han kunde inte prata, inte röra sig, men han var där, han såg mig och han svarade mig med sin blick, jag tittade rakt in i hans ljusblå ögon..
Jag kommer aldrig att glömma, det kommer aldrig att bli bra.
Men jag vet att det gör lite mindre ont vissa dagar, och med tiden så kommer dom dagarna att bli lite flera och de jobbiga dagarna lite färre, men inte fan betyder det att ALLT kommer att kännas okej igen bara för det. Det är fel att pappa dog. Så jävla fel och det kommer det alltid att vara.