Det känns som om inget är på riktigt. Någon har skjutit in en bedövningspil i mitt huvud och allt som har hänt är bara på låssas.
Idag provade jag bröllopsklänningar. Kändes konstigt, men jag kopplade bort alla tankar och min sorg och bara "var" för en stund. När man kommer hem så sköljs man över med tankar. Inget är glömt. Bara undanträngt och väller fram igen. Min verklighet är inte någon saga, det är en mardröm. Jag vill ha och behöver min pappa och det går inte.
Går runt som i ett vakuum, känner mig så lessen men gråter inte speciellt mycket, jag väntar på att fasaden ska rasa. Stundtals blir jag glad, på riktigt, men bara för att sekunden efter påminnas av den bistra verkligheten - min pappa dog i måndags. Det är inte rättvist.