Jag kommer nog om 5 månader att släppa min "mamma-prestige" och bara "göra't".. Skita i hur man SKA göra det och bara göra det så som det känns tryggast för mig med min historia.
Jag skiter i vad folk tycker, jag skiter i om folk tycker att jag är "mindre mamma" och "mindre duktig".

Varför ligger det sån prestige i HUR MAN FÖDER sitt barn?
Varför är man så mycket duktigare för att man klämt ut sitt barn genom muttan? Plus i kanten för alla dom som klarat det "heeeelt uuuutan bedööövning". Jamen grattis till er då för fan. Och jävlarimig vad duktig man är om man dessutom har spottat ut ungen med raketfart, med en krystvärk eller så, då är man helt jävla bäst i världen. Om man dessutom sprungit ett marathon samma dag så är det en guldstjärna i hörnet på förlossningsjournalen.

Är man mindre duktig för att man blivit snittad? Är man ÄNNU mindre duktig för att man VÄLJER snitt? Jag har tänkt på det, och jag tycker inte det, kanske inget jag skulle välja själv av ren "bekvämlighet", för det är allt annat än bekvämt att få magen uppskuren, magmusklerna isärslitna och livmodern uppskuren. Ligga på operationsbordet och inte ha kontroll, undra vad som händer bakom den gröna duken. MEN.

Jag tror jag kanske har bestämt mig. Jag har läst om fördelar och nackdelar. Jag vet vad ett snitt innebär. Jag vet också att eftersom jag är snittad med första barnet så löper jag en mycket högre risk för att även denna förlossning kommer sluta med akutsnitt, jag löper en högre risk för att livmodern ska brista och då kan både jag och bebisen dö, jag löper en extra hög risk vid igångsättning för detta, även om jag får värkstimulerande dropp vilket ökar risken för brusten livmoder en jäkla massa ggr.

Jag vet hur jävla ont det gör efter ett snitt. Att det tar så mycket längre tid att återhämta sig. Jag ville så jävla gärna föda det här barnet vaginalt som vilar i min mage. Men jag tror inte att jag kommer att våga ta den risken. Jag kommer ju bli förkrossad om det slutar med ett till akutsnitt.. kan jag välja så är det ju bättre med ett planerat snitt som går lugnt och fint till. Där jag kan få behålla lite kontroll och ett uns av min värdighet.

Jag måste verkligen analysera detta vidare.. men jag tror att en del av mig har bestämt sig, även om det sjukligt nog är en sorg att inte få vara den där barnafödande urtidskvinnan som alla kvinnor verkar längta efter att vara.

Jag kanske ändrar mig? Ju längre in jag kommer in i den här graviditeten, desto mer anti blir jag dock till en vaginal förlossning, ja för min egen del då.. Ska ta upp det här med min barnmorska nästa gång jag är nere på MVC i slutet av november.

Min tarm skriker efter JULMUST! Det ska jag ha idag. Mmmm... nån som käner sig manad att gå och handla åt mig? :D

Vet ju inte vilken vecka som jag är i längre, men får väl gå efter rutin UL, då är den här bilden tagen i vecka 18 (17+4). Imorgon går jag in i vecka 19, IGEN. Hehe.. 18+0 för att vara exakt. På MVC i Huddinge idag gick det bra. Barnmorskan var skitbra och skickade remiss till huddinge för ett ultraljud så vi kan få ett fullständigt ultaljud gjort. Känns skitbra!!!!! :) På måndag ekker tisdag borde kallelsen komma, SPÄNNANDE!!

Var inne på Bolaget igår och surprisehandlade åt Erik. Kändes lite roligt att gå runt där och sukta. Som tur är så finns Somersbys väldigt goda cider endast som beställning, annars hade jag kanske gråtit en skvätt.
Som alltid så fick jag visa leg, fan jag är ju snart 26 år, hur länge ska jag behöva visa leg??
Jag köpte lite öl till Erik och han fick även en cider, den som är näst godast efter Somersby, Briska päroncider.
När han öppnade den så passade jag på att lukta på den, luktade mycket gott och vi bestämde att när bebisen har ploppat så ska vi beställe hem en låda med Somersby ;)
Låter som värsta alkisen, men jag dricker verkligen nästan aldrig när jag inte är gravid, men nu känns det att det var väldigt länge sen.

Idag har vi lägenhetsvisning här hemma, en tjej kommer och ska spana in våran lya, så snart ska jag gå ut och slänga soporna som stinker gammal kissblöja ;)
Jag och Erik har dock börjat tveka lite inför byte till en 4:a här på gården.. vi tänker på alla pengar som vi kan spara på ett år om vi INTE byter... och att den där 4:an har en ganska lökig planlösning i vardagsrummet som gör att vi inte skulle kunna behålla våran älskade tv-bänk..
Äh vilka i-landsproblem vi har. Vi får se hur det går.

Nu dags för lite kläder och sen ska jag slänga kiss-soporna!

Var inne på Bolaget igår och surprisehandlade åt Erik. Kändes lite roligt att gå runt där och sukta. Som tur är så finns Somersbys väldigt goda cider endast som beställning, annars hade jag kanske gråtit en skvätt.
Som alltid så fick jag visa leg, fan jag är ju snart 26 år, hur länge ska jag behöva visa leg??
Jag köpte lite öl till Erik och han fick även en cider, den som är näst godast efter Somersby, Briska päroncider.
När han öppnade den så passade jag på att lukta på den, luktade mycket gott och vi bestämde att när bebisen har ploppat så ska vi beställe hem en låda med Somersby ;)
Låter som värsta alkisen, men jag dricker verkligen nästan aldrig när jag inte är gravid, men nu känns det att det var väldigt länge sen.

Idag har vi lägenhetsvisning här hemma, en tjej kommer och ska spana in våran lya, så snart ska jag gå ut och slänga soporna som stinker gammal kissblöja ;)
Jag och Erik har dock börjat tveka lite inför byte till en 4:a här på gården.. vi tänker på alla pengar som vi kan spara på ett år om vi INTE byter... och att den där 4:an har en ganska lökig planlösning i vardagsrummet som gör att vi inte skulle kunna behålla våran älskade tv-bänk..
Äh vilka i-landsproblem vi har. Vi får se hur det går.

Nu dags för lite kläder och sen ska jag slänga kiss-soporna!

Det är tvära kast här i bloggen. En balansgång som antingen slutar nere i diket eller uppe i det blå. Rätt så bisarr verkligheten kan te sig ibland om man stannar upp och tänker efter. Glädje går hand i hand med sorg numera i min vardag.

GLÄDJE. Idag har jag känt våran bebis sprattla till en massa gånger. Har legat på soffan och känt efter om man känner på utsidan så Erik ska kunna känna. Men icke. Bara jag själv har än så länge privilegiet att känna våran lilla bebis som växer sig större och starkare i min mage.
Igår ställde jag mig på vågen. +5 kilo visade det. Det känns helt okej. Man ska ju lägga på sig när man är gravid, så jag nojjar inte över det. Känns bra. Magen växer i en sjuhelsikes takt. Idag satte jag på mig min vindjacka, som efter min viktnedgång satt mer eller mindre som ett förtält. Nu sitter den spänt över magen.

Om 3 dagar är det ULTRALJUD!! Det känns som en evighet. Och jag är så rädd att de ska se något "onormalt", att något ska vara fel. Men jag försöker fokusera bort det och försöker tänka att det ska bli så kul att se bebisen, det ska bli kul om de kan se om det blir en lillebror eller lillasyster. Lika välkommen är bebisen i vilket fall som helst ♥ Jag själv tror att det är en POJKE! :)

Nån som vill gissa vad det blir?! Pojke eller flicka? Vad tror DU?

Södersjukhuset..


Jag vill egentligen inte dit. Överhuvud taget. Inte alls. Jag lovade mig själv att aldrig mer sätta min fot där när jag gick ut genom dörrarna därifrån på förmiddagen den 14:e juni. Pappa hade somnat in samma morgon efter dygn av en kamp som han inte kunde vinna. Oddsen var emot honom. 

Och nu ska jag dit, idag kl. 14:00 har jag och min storasyster stämt möte med överläkaren, dr. Bengt Ullman på MIVA (medicinsk intensivvårdsavdelning), där pappa vårdades sina sista dygn i livet.

Vi har många frågor om pappas behandling och om hela händelseförloppet. Frågor som vi vill ha svar på för att kunna gå vidare och bearbeta det fruktansvärda som hände i början av sommaren. Vi vet ju att han inte kommer tillbaka för att vi får svar på de här frågorna, inget kan få honom att komma tillbaka. Men jag behöver veta. Jag har så många VARFÖR som ligger och gnager i mitt huvud efter att ha läst igenom pappas journal så föddes det ännu flera varför... varför varför varför... Varför gjorde de som de gjorde? Hur kunde läkarna göra en sån skev bedömning och vara så aggressiva i sin behandling. Vad fan tänkte de med?! Hur kunde personalen där bahandla oss syskon så dåligt.. Ingen av oss syskon söker efter en syndabock, någon att skylla pappas död på, så är det verkligen inte, men efter att ha läst hela händelseförloppet i journalen kan man inte annat än att åtminnståne ifrågasätta en del av det som står, för det går inte hand i hand med riktlinjerna för behandling av strokepatienter, så man undrar ju om vi bara hade jäkligt otur eller om det är standard att man frångår lite "regler" vid strokebehandlingar på SöS, om så är fallet så kan ju fler råka illa ut, och det är inte okej, lika lite okej som det var att min pappa avled.. Både jag och min syster utbildar oss för ett fratida arbete inom vården och har läst på en del om stroke.. och då kan man inte låta bli att ifrågasätta, det vore inte rätt att bara försöka förstränga och gå vidare, vi kan inte det, jag måste få veta..

Kanske blir jag klokare efter besöket, kanske inte. Jag vet inte vad jag vill att Dr. Ullman ska svara på våra frågor. Ett erkännande, ärlighet, uppriktighetm, bekräftelse... nej jag vet inte.  

Vi får se hur det går. Jag vill som sagt inte sätta min fot där. Men idag gör jag det. För min skull och för pappas skull.

Imorgon har det gått 4 månader. Saknar dig fruktansvärt mycket lilla pappa.. Men vi ses i mina drömmar..
*Puss och Kram*

Dr. Bengt Ullman

Följ min blogg med bloglovin



Du vet att du vill kolla.... hahahahaha

..ser ut som så. Den var fin, lagom stor, 83m2. Lite dum planlösning på vardagsrummet, där fanns ingen vägg som var lite "bredare" där det är "givet" att man kan ha tv-bänken, så det skulle bli en utmaning, men det klarar man väl? ;)
Den hade iaf ett stort badrum med BADKAR(!) och hallen var väldigt rymlig, plats för dubbelvagn och så.. Balkong är ett plus också för det har vi ju inte nu.. och tre sovrum är inte fy skam heller! Sen var köket större, fler skåp och två kyl/frysar, så det är ju dubbelt upp(!) 
Tjejen som bodde där ville iaf flytta ASAP då hon satt med hela den där lägenheten (hyran) själv stackarn.. Och på lördag kommer hon som är intresserad av våran lya i triangeldramat och tar sig en titt här hemma! :) Så i får se vad som händer och sker, jag hoppas dock inte för mycket på något, det har jag lärt mig att inte göra i byteskarusellen, eller i livet i övrigt..

Slänger in en bild från förra veckan! Magen växer så det knakar, har börjat få en del sammandragningar på kvällarna, gör inte ont eller så, men magen blir som en hård boll och står rätt upp när jag ligger ner! livmodern kör träningspass!

Vecka 17 (16+5)

Nu har det hänt! Det är inte en ren slump att vi väntar Max syskon till våren 2011. Det är ÖDET!

Bugaboo lanserar då sin SÅ efterlängtade syskonvagn, Bugaboo Donkey, (alla Bugabooentusiaster vet vad jag snackar om).
Hur länge har man inte undrat när Bugaboo ska komma med syskonvarianten?! Jag MÅSTE ha. Erik ta några extrapass på jobbet för det här kommer kosta oss pengar! Den går ju tillochmed att bygga om till en singelvagn. Fattar NI? DUO OCH SINGELVAGN, I ETT?! GE MIG??
Dom som tycker om mig tycker jag ska starta en insamling till mig så jag, eh, förlåt, MAX och hans LILLASYSTER/BROR kan få åka med stil i vår ;)

Max vinterkläder är inhandlade. Vi hade bestämt oss för att köpa en PoP-overall.. Men dom hade så tråkiga färger och den här Didrikssons kändes mycket bättre, dessutom hade den bäst i test i Vi föräldrar i år! Matchande mössa och vantar ville Max ju självklart ha. Även extramössa och hasduk från Everest! Nu är det bara ett par Kavatkängor som ska inhandlas i stlk 24 sen är vi redo för vintern!