Ord är helt överflödiga. Inte många vet hur det känns. Att förlora en förälder och vilket helvete det innebär. En del saker kommer aldrig mer bli sig likt, jag kommer aldrig bli precis densamma som innan.. 
Inte många bestitter en så djup empatisk förmåga att de ens kan (vill) förmå sig att tänka sig in i min situation. Det gör för ont. Tänk om DIN pappa hade dött. En ganska utdragen död och du satt vakande vid hans sida och grät av förtvivlan flera dygn i streck. HUR hade DU känt då? HUR hade DU känt sketna 4 månader senare? Hade DU hunnit smälta, bearbeta och gå vidare?
Försök att tänka efter, känn.. hur hade DU känt om du aldrig mer fick träffa din pappa? Många undviker ens att prata om det. Nu ska det liksom vara "överspelat", ingen fattar att det aldrig kommer bli det för mig.. aldrig.

Jag saknar dig pappa. Vissa dagar gör det verkligen så ont, och jag vill skrika. Vissa dagar så gör jag allt för att inte börja gråta. Jag vill inte att varken min man eller son ska behöva se mig lessen. Ibland gråter jag instängd på toaletten, i duschen, för att det inte ska höras.. Ibland får jag anstänga mig till tusen för att hålla tillbaka tårarna. Det kan komma när som helst. På bussen, i skolan, påväg efter att ha lämnat Max på dagis.. när som helst kan minnen poppa upp i mitt huvud som får mig att vilja lägga mig i fosterställning och bara skrika ut min sorg och smärta.. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på pappa. Min pappa. Så orättvist.



Igår var jag på SöS, med storasyster. Dr. Ullman var empatisk, snäll, ödmjuk och väldigt förstående. Man märkte att han hade gnistan kvar, glöden som gör honom till en BRA läkare, han arbetar på sjukhus och för att hjälpa människor, av helt rätt anledning. Han verkade ganska kritisk själv till mycket som stod i journalen och det vi berättade att vi upplevt. Han var otroligt opartisk, det är ju ändå "hans" avdelning och innan vi gick sa han att om vi orkar, så bör vi göra en anmälan av det som hänt. Så det är där vi är nu. Ingen anmälan gör att vi får tillbaka pappa, han vilar på S:t Botvids gravplats. Men kanske kan det ändra förutsättningarna och utgången av behandling för någon annan som åker in på SöS. Kanske kan deras anhöriga få ett bättre och mer passande bemötande än vad vi fick. Kanske kan en anmälan få personalen att stanna till och fråga sig själva vad de håller på med, om de är på rätt plats och har sitt hjärta och sin medmänsklighet på rätta stället..