Sprängfylld av hormoner. Verkligen. Det märks att det börjar dra ihop sig. Graviditeten lider mot sitt slut, humöret går upp och ner, från total lycka och eufori till lite depp och tänkande. Går in mycket i mig själv och har väldigt dåligt tålamod. Känner ofta av att jag vill vara ensam. Bara stänga in mig. Precis som de gånger då jag varit i det här skedet förr. Jag vet att det är normalt, och ibland (ofta) blir jag väldigt disträ, har svårt att lyssna, tänka och förstå. Jag hör vad folk säger men jag lyssnar inte, mina tankar tas upp av annat. Någon som aldrig varit höggravid kan inte förstå. Men snart är det över. Känner mig också väldigt skör och känslosam, ett kvitto på det fick jag för en stund sen då jag kollade min Facebook, det dök upp en bild på ett spädbarn, max någon vecka gammalt. En vuxen håller handen om dess hals och det lilla ansiktet är blått och läpparna lila. Det kvävs ser det ut som. Känner en enorm känslostorm skölja över mig och hur det svider till i ögonen och jag får hålla tillbaka för att inte gråta. Jag blir riktigt stött och förbannad över att jag tvingas se sånt här nu, eller över huvud taget, att det ens existerar så störda människor!
Usch.. Nu vill jag tänka på något positivt! 4 veckor kvar tills vi har våran lilla plutt hos oss! Längtar tills vi ligger på uppvaket, han på mitt bröst, sött snusandes..