Imorgon går jag in i vecka 37. Har långtråkigt på dagarna, sovit middag två dagar på raken..
Känner mig isolerad, finns liksom inte så många andra alternativ. Smärtan i bäckenet/ljumskarna är inte att leka med. Inte sammandragningarna heller.. Men snart är det över.
Jag har valt att inte gå ut och "skylta" med snittdatumet den här gången, inte med könet heller på samma vis. Det finns en del skäl till detta. Ingen big deal egentligen, mest bara för min egen skull. Visst vet våra nära, vänner och familj. Men har inte känt att hela världen behöver veta. Det är vårat barn, våran tid nu innan, våra förberedelser och bara för att vi har en dag bestämd behöver inte alla veta, så jag väljer att inte prata om det med vem som helst. Hade jag fött vaginalt så hade ju ingen vetat när barnet kommer, så jag tycker inte att det finns någon anledning nu heller. Många är så nyfikna, och ska rota i precis allt som går att rota i. Man blir ständigt pockad på som gravid, speciellt i slutet. Man vill ju helst inte ens få på sociala "events".. Det är mina hormoner som talar misstänker jag, grinig och tjurig. Sen folk som man inte sett på 100 år som ska komma förbi och kolla bebis, eh, njä. Har man inte träffat mig under dessa gravida 9 månader, då kommer man inte få se röken av mig efter heller. Ganska enkelt.
Man vet vilka som är ens verkliga vänner när man själv är i dålig skick och vissa visar framfötterna och verkligen finns där för en. Ett samtal här, ett besök där, släpar ut en när man behöver etc. Det är vänskap.