Sker imorgon. Och nu är klockan ca 23:30 och jag är vaken! Pirrig och nervös. Lite rädd. Mest rädd för att jag är orolig för moderkakans position och om de ser ev sammanväxningar mellan moderkaka och livmodervägg/ärr. Vill inte att den ska sitta i ärret vid själva operationen. Då är det ju mer riskabelt.. Känns läskigt. Sen hoppas jag att inte bli bakåtflyttad allt för långt.. Men ca 1 vecka får jag ju räkna med eftersom mina ungar inte hållt "standardmått" på RUL hittills. De kan köra vilket dravel de vill om att "ägget har fäst senare, blablabla". Jag vet exakt när jag blev gravid, det visste jag sist också. Plus att vi gjort tidiga ultraljud i vecka 5+ och sett ett hjärta slå, och innan dess är det omöjligt att se det. Alla barn växer inte i samma takt helt enkelt.
Hoppas på en snäll och gullig barnmorska imorgon. Och att vi som lite prick över i får veta om det är en liten pojke eller flicka som bor i magen.
Hela mitt inre är övertygad om att det är en liten pojke. Kanske för vi veta imorgon?! :)
HUR ska man kunna sova?!

SÅ kul när man lyckas klanta sig och göra minusaffärer. Tradera.. En babyoverall för 400 lyckades jag få såld för en krona(!) satte ingen "lägsta pris-spärr".. Annonsfan den gick på tre kronor. Kärringen (ja ursäkta min franska) hetsar om att jag ska skicka den nununu!! Sorry om man inte springer till Ica för att posta skiten liksom?! dessutom blev frakten 15 kronor mer än vad jag räknat med, så alltså ska jag BETALA för att hon ska få skiten.. Mailade ikväll och skrev att hon får langa över pengar, trots att det bara rör sig om skitfjantiga 15 spänn. Det är bara själva principen. Är sur på mig själv för att jag var så dum!! Men men, gjort är gjort. Lär mig av detta misstaget och kommer aldrig göra om det. Fo sho. Minusaffärer är kanske lite min grej nu för tiden? Både tid och pengar. Kastar bort min tid på sånt jag inte borde. Pengar också för den delen. Sen är jag trött på mitt mesiga skitjag!!! Dessa gravidhormoner gör mig osäkrare och medigare.. Det finns säkert så jävla många som tror att jag är en feg mupp, och det verkligen kokar i mig ibland. My god att jag önskar att jag hade lite mer jävlaranamma i mig ibland, som den gamla goda tiden.. Istället så ler man, fjantar runt elden och mesproppar vidare. NEJ är ett ord jag borde lära mig säga oftare.
Osammanhängande jävla dravel. Jag vet. Ibland får jag inte till det någonstans. Inte ens ett begripligt blogginlägg kunde jag leverera. Ögonen går dessutom i kors. Gnatt!

Vi har fått en ny medlem i familjen K. Hon heter paddan. Ibland envisas hon med att följa med oss när vi ska sova.. Hehe..

Blev några till idag.. En beställning och en till Timtim:)

Har ägnat en stund på kvällen till lite mösstillverkning. Maken har fått sig en enkel gråmelerad baggymössa, Max likaså. Fast Max blev pimpad med lite bruna detaljer i fuskskinn. Två nöjda kunder ikväll;)

Fy fan alltså säger jag bara. Säger inget mer då det tydligen är kränkande att uttala sina åsikter i det här landet, iaf när det handlar om barn. Känner mig fan helt uppgiven som förälder, hur i helvete ska jag kunna uppfostra mina barn till fina, empatiska och bra människor när det finns så jävla många föräldrar som fullständigt skiter i att lära sina avkommor vad som är rätt och fel? HUR?! Flytta ut i en koja i skogen kanske vore nåt? Slippa alla mesiga muppföräldrar som varken fostrar sina barn, aldrig ryter till och säger ifrån, som tror att en gnutta socker i veckan ger diabetes och att ketchup är satans påfund, genusporrar sig till förbannelse och hellre skulle dö än att lyfta upp sitt eget bångstyriga barn och ta det under armen när tålamodet tryter.
Jag är så jävla LESS! Det är erat helvetes jävla jobb att se till att era ungar beter er som folk, det ÄR jobbigt att tjata ibland, det är hårt att sätta gränser. Men den dagen ni valde att skaffa barn så skrev ni liksom upp er på ett livslångt engagemang. Alltid. 24/7. Oavsett!!

I söndags begav vi oss ut i skogen, hela lilla familjen. Tim gick själv och klättrade bland mossa och berg, Max hoppade runt och var överlycklig. Sen satt vi och fikade med oboy och mackor en stund. En del trattkantareller hittade vi också. Barnen blev helt slut efter och Tim sov som en stock. Även på natten:)

Är jag den enda i världen som tycker att Malou är en surtant?? Hon är ju inte ens trevlig mot sina gäster. Hon har en otrevlig ton, är kritisk till allt, ser allmänt grinig ut nästan jämt, ifrågasätter allt och alla och ibland låter hon ju inte ens folk tala till punkt. Jag tål inte se på den där haggan. Usch och fy. Skulle aldrig vilja sitta i hennes soffa och nerlusas med hennes klimakteriska bitterfittighet. Nu föddes ett nytt ord också, "klimakteriska", sug på den ni! ;)

Tiden rullar på.. Bokstavligt talat. Jag har allt som oftast ont. Att vänta sitt tredje barn är ingen lek. Min rygg, bäcken, mina fötter. Säger inget mer så har jag ingenting sagt. Ett stort plus är att min handläggare på försäkringskassan verkar vara en ängel. Hon är verkligen jätteförstående och snäll. Det uppskattar jag väldigt mycket. Något mer jobb ser det ju inte ut att bli för mig:-/
Nog gnällt för stunden. Maxen måste ner till vårdcentralen och ta halsprov!

Såhär ser det ut när en gris ligger framför tvn. Snart kan jag duka upp drickaglas på magen:)

En ytlig och fånig längtan kanske, men för mig känns det inte så. Jag längtar så mycket till i mars när jag får träffa den här lilla som växer så det knakar i min mage. Jag längtar tills min kropp kan kännas hel igen. Jag var verkligen i bra form innan graviditeten nu. Jag var stark, kunde springa på löpbandet långa sträckor för att vara jag, min mage hade verkligen dragit ihop sig fint, armarna började sakta men säkert formas, låren var starka och jag hade fått muskler som jag inte ens visste att jag hade. Jag kände mig fin, söt, snygg, fan sexig till och med. Jag kände mig som den som jag vill vara. Hade bara ett par kilon kvar. Så blev jag gravid. Den lilla som växer är både planerad och önskad, på alla sätt och vis! Tyvärr tar min kropp sån stryk av att vara gravid, det är värt det, absolut, alla gånger. Jag bara önskade att min kropp inte ständigt värkte, att foglossningen kunde väntat ett par månader, att illamåendet kunde försvinna som det gör för de flesta andra, att min hy fick stråla istället för att se ut som salamikorv, att mitt hår kunde skina istället för att variera mellan flottigt eller torrt och tovigt, att mina bröst inte hade svullnat upp till en grotesk F-kupa och ömmade som satan, att mitt ansikte inte blev så svullet och groteskt.
MEN, trots allt så känns det okej. Jag lånar mer än gärna ut min kropp till det lilla liv som växer i mig. Det är värt att må såhär i 9 månader, det vet jag, och när jag tänker så, då känns allt okej och min längtan tillbaka till mig själv får jag sätta åt sidan för en stund. Jag vet att jag kommer tillbaka, starkare, snyggare, bättre och dessutom med TRE härliga ungar och en fantastisk man som stöttar mig i allt och muntrar upp mig när han ser att jag behöver det <3

Bild från i somras, lite lagom lullig, på g ut för en kväll på stan:)