En ytlig och fånig längtan kanske, men för mig känns det inte så. Jag längtar så mycket till i mars när jag får träffa den här lilla som växer så det knakar i min mage. Jag längtar tills min kropp kan kännas hel igen. Jag var verkligen i bra form innan graviditeten nu. Jag var stark, kunde springa på löpbandet långa sträckor för att vara jag, min mage hade verkligen dragit ihop sig fint, armarna började sakta men säkert formas, låren var starka och jag hade fått muskler som jag inte ens visste att jag hade. Jag kände mig fin, söt, snygg, fan sexig till och med. Jag kände mig som den som jag vill vara. Hade bara ett par kilon kvar. Så blev jag gravid. Den lilla som växer är både planerad och önskad, på alla sätt och vis! Tyvärr tar min kropp sån stryk av att vara gravid, det är värt det, absolut, alla gånger. Jag bara önskade att min kropp inte ständigt värkte, att foglossningen kunde väntat ett par månader, att illamåendet kunde försvinna som det gör för de flesta andra, att min hy fick stråla istället för att se ut som salamikorv, att mitt hår kunde skina istället för att variera mellan flottigt eller torrt och tovigt, att mina bröst inte hade svullnat upp till en grotesk F-kupa och ömmade som satan, att mitt ansikte inte blev så svullet och groteskt.
MEN, trots allt så känns det okej. Jag lånar mer än gärna ut min kropp till det lilla liv som växer i mig. Det är värt att må såhär i 9 månader, det vet jag, och när jag tänker så, då känns allt okej och min längtan tillbaka till mig själv får jag sätta åt sidan för en stund. Jag vet att jag kommer tillbaka, starkare, snyggare, bättre och dessutom med TRE härliga ungar och en fantastisk man som stöttar mig i allt och muntrar upp mig när han ser att jag behöver det <3

Bild från i somras, lite lagom lullig, på g ut för en kväll på stan:)