Bitterfittan..
Kanske det är för att november månad närmar sig. Pappas födelsedag, fars dag och allahelgona på en och samma vecka.. Jag vet inte. Kanske är det lite störd sömn som gör sig påmind, kanske pms. Vem vet? Blev nostalgisk när jag tittade på Aladdin med Max.. kom att tänka på att sist när jag såg den filmen, då var jag tonåring, satt hemma hos min kompis i hennes vardagsrum och vi hade inget att göra.. jag hade precis träffat Erik och visste redan då att jag ville att han alltid skulle vara min.
Mest av allt så tänker jag på att jag hade pappa kvar då. Han fanns, levande och jag kunde träffa honom precis när jag ville. Vilken lyx. Som man inte ens tänkte på. Krama om honom när jag ville. Han skrattade åt mig när jag hade köpt nya kläder. Han tyckte att vissa av dom såg fåniga ut tror jag. Han hade smeknamn på många av mina kompisar, roliga smeknamn.
Jag är inte van att "få" som jag vill, jag är van att kämpa och till sist brukar det bli som jag vill. Frustrationen som jag känner över att vilja något så mycket, att vilja ha en sista kram av min pappa, att höra hans röst i telefonen.. att vilja det så mycket, och veta om att HUR mycket jag än vill och kämpar, så kommer jag ändå bara att hamna vid hans gravsten, och han kommer aldrig svara tillbaka när jag pratar.. Aldrig gorma "HALLLÅÅÅÅ!!!" när jag ropar på honom.. aldrig. Han kommer aldrig att ringa mig och fråga hur "Maxen" mår.. han kommer aldrig att få se Tim. Han hade älskat Tim.. Han hade säkert inte ens kallat honom Tim, utan kommit på nåt smeknamn.
Jag ska åka till finland, med syrrorna.. hälsa på pappas bror och syster. Åka till öarna där jag varit så många gånger när jag varit liten, ute i Åbo skärgård, pappas barndomshem. Tanken är att det ska bokas typ idag eller nåt. Jag vet inte alls hur jag kommer reagera när jag träffar pappas bror. De är så lika, utseendet, kroppspråket, rösten. Sist jag såg honom var på pappas begravning och det var som att se pappa komma gåendes mot mig. Herregud vad jag önskade av hela mitt hjärta att det var pappa. Fina, fina pappa.
Jag behöver verkligen höra din röst idag.. tänk om telefonen ringde och det stod "Pappa Mob"...
Puss och kram pappa..
Det är okej att prata om Pappa.
Och du är inte svag för att du gråter Johanna.<3
Du orkar det vet jag, du är en stark person.
Om du inte skulle varit den personen du var skulle du nog inte haft dina 2 fina barn och Erik.
Och jag skulle nog inte kämpat med att gå ner i vikt.
Någonstans i det jag trodde var "tjat" så var det av rätt anledningar som du "tjatade" och jag är glad att du ens fick mig att inse.
För när du mådde som sämst gav du inte ens upp, även fast det var dom tankarna du hade i huvudet så kämpade du.
Du vet att du alltid kan prata med mig syrran, vad det än är.
Jag är glad att jag har mina fina syskon/syskonbarn<3
Pappa finns inte och det är tomt,han är saknad som bara den.
Man ska inte hålla allt inom sig, då blir det bara jobbigare för än själv.
Så när du känner att det är jobbigt glöm inte att du har oss syskon.
Puss syrran<3
Kommer ihåg då du skrev om din pappa förra året.. vad fort tiden går.. fina du så ärligt skrivet.
