Kan en enda deprimerad mamma bli en gnutta hjälpt och få hopp av just min berättelse så gör det mig varm. Jag önskar ingen att må sådär fruktansvärt dåligt och jag är så otroligt tacksam att jag efter Tims förlossning har fått må så oförskämt bra och har kunnat njuta fullt ut av min lilla bebis från dag 1! Det har känts otroligt underbart och nästan som ett skänk från ovan. Det är ju såhär man VILL känna och må.

I en perfekt värld hade förlossningsdepressioner inte funnits, eller så hade det funnits en enhet eller en plats i varje kommun dit deprimerade mammor kunde vända sig och få hjälp utan att skämmas eller inte bli tagna på allvar. En plats med specialistutbildad personal, professionell hjälp, kvinnor i samma situation som man kan prata med och även mammor som blivit friska och kan dela med sig av sina erfarenheter för att ge hopp och hjälpa andra. Fann det ett sånt ställe hade jag utan tvekat jobbat där gratis när tid funnits. Och papporna då? Självklart skulle alla partners vara välkomna att komma och ventliera sig och få hjälp på denna enhet också. En partner till en kvinna som lider av en förlossningsdepression går igenom något väldigt tufft och behöver det stödet han kan få, och dessutom händer det inte allt för sällan att pappan trillar ner i en depression om mamman har en.

Det här ämnet ligger mig verkligen varmt om hjärtat, och jag önskar att fler vågade prata om det, för det är inte fult eller fel. Det är supervanligt och man behöver hjälp, absolut inte lida i det tysta. Det finns en så enorm okunskap om den här sjukdomen, som det ju faktiskt är, en sjukdom. Jag sökte hjälp överallt när jag var deprimerad, jag ville att någon skulle tala om för mig vad jag skulle göra för att må bra, jag var desperat efter hjälp. Jag gick till vårdcentralen till och med, därifrån kom jag med ett recept på lugnande medicin och en kommentar som ekade i huvudet: "Nej men inte ska du vara ledsen och deppig, titta vilken fin son du har, hur kan du vara ledsen när du har honom? Och sen är det inte så långt kvar till våren, solen kommer göra så att du mår bättre". Jag kände mig totalt värdelös när jag gick därifrån, det hon förfinat sagt var att jag var dum som var så deppig och inte uppskattade det fina barnet som jag höll i mina armar.

Men det finns ju hjälp att få också, vet att jag skrivit det förut men det är ju värt att skriva igen:

Om det finns någon deppig mamma som läser min blogg så kan jag till sist bara säga att: Det blir bättre. Till och med helt bra igen och man BLIR sig själv igen. Alltid.