Jag längtar efter min pappa. Det känns som om det är evigheter sen vi pratade med varandra, sen vi sågs. Det är det ju också... snart 5 månader sen. Om 4 dagar är det pappas födelsedag. Ingen tårta från City Gross det här året.. i pappas lägenhet är det någon annan som bor nu och tittar ner över mälaren, så som pappa brukade göra.
Istället för att fira pappa får man åka till en grav. Hur blev det såhär så fort..?
Jag har svårt att titta på bilder på pappa, det gör för ont och tårarna kommer fram. Begravningsbilderna tittade jag på nyss, när jag ändå var lessen, nu är jag mer lessen.. 
Jag orkar inte gråta och jag hatar att gråta framför folk, ensam också för den delen. Det känns som om jag har en gråt inom mig som väntar på att släppas ut, inte den där tysta gråten, utan den riktiga gråten, den förtvivlade, hejdlösa och högljudda gråten, jag vill inte, jag som aldrig lägger locket på annars, men just nu så vill jag inte.. vet inte vad jag väntar på heller.. Jag avskyr mig själv för att jag inte gråter mer än vad jag gör, men jag vill inte gråta, då gör det ondare och det blir bara ännu mer tydligt att han inte finns längre och aldrig mer kommer tillbaka, aldrig mer ringer hem till mig, aldrig mer till mobilen, aldrig mer frågar hur Maxen mår och om han är frisk, aldrig mer säger att jag ska vara glad att Maxen är så snäll och att han minsann inte alls är jobbig någonsin.. så många aldrig.
Så mycket som jag aldrig mer kommer få uppleva. Så mycket saknad och så mycket sorg. Så mycket jävla orättvisa. Tänker på pappa många gånger på en dag, mycket när jag gått och lagt mig. Bilder från sjukhuset dyker ofta upp. På hur jag håller i pappas hand och vi sitter där när han tar sitt sista andetag. Bilder från när jag slumrat till för någon minut och vaknar med ett ryck, sittandes med huvudet vilande mot sjukhussängen där pappa ligger och kämpar.

Ibland dyker bilder upp från när jag står uppe i mitt fönster, hemma hos pappa i mitt rum och tittar ut när pappa är ute och går med Fabbe(min hund som inte lever längre heller). Han gick alltid samma lilla korta väg. Kommer ihåg hur Fabbe brukade ligga på rygg brevid pappa när pappa låg i sin säng och läste Expressen.. Han älskade verkligen den där hunden, Fabelusa eller Fabbsan kallade han honom.. Alla gånger som jag kom hem och hade köpt nya kläder och pappa skrattade åt dem för att han tyckte de såg konstiga ut.. tänker på hans små sånger och trudelutter, den senaste jag kan minnas var när han sjöng om mitt hår, att det var rakt..kommer inte ihåg varför han sjöng om mitt hår och retades, något var det iaf.. "johanna har hår som en vattensork"..
Jag är rädd att glömma. Jag vill inte glömma någonting alls. Vissa saker på sjukhuset är lite luddiga, även tiden efteråt.

Idag var ingen rolig dag. Måste snart gå och hämta Max på dagis, och jag ser ut som skit. Röd i ögonen, mosigt ansikte, flottigt hår och trasiga tights. Fan vilken skitdag.