Känner mig orolig. Mycket tankar i huvudet. Om allt. Minns tillbaka från när jag var gravid med Max. Då var jag också orolig runt de här veckorna. Det är liksom "på riktigt", och förlossning och risker en graviditet innebär ligger och gnager.. 
Mycket annat som jag tänker på också. Saknaden efter pappa är väldigt jobbig. Det blir ju inte bättre, snarare tvärt om. För varje dag som passerar har det gått ännu en dag längre sen jag fick höra hans röst eller krama hans hand. Jag vill inte tänka på sjukjustiden. För då kommer tårarna. Jag hör pappas ansträngda andetag. Ser minnesbilder av när pappa tittar på oss. Hör när han blir orolig av att vi alla syskon står och gråter vid hans säng. Minnesbilder av när vi sitter där och han tar sitt sista andetag.
Jag får panik av de tankarna. Jag vill inte tänka på det. Då tänker jag snabbt på något annat. För jag orkar inte.. det gör för ont. Då tittar jag på Max och busar med honom eller lägger handen på magen och känner hur lillkillen bökar runt där inne.. vet inte riktigt hur jag ska gå vidare. Kanske behövs det bara tid? Kanske behöver jag prata om det. Men hur ska jag orka gräva i det..fattar inte. Jag.. äh, jag orkar inte.